Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

1968!

Annons

Nä, sa jag och skakade på huvudet. Jag vet inte vem det är.

- Men herregud, har du aldrig hört talas om honom? Han är ju en av de största...

Plötsligt avbröt han sig mitt i meningen.

- När är du född egentligen?

- 1968, svarade jag.

Där förlorade jag honom. För vad som kändes som flera minuter stirrade han drömmande ut genom fönstret.

- Sextioåtta, sa han tyst.

- Sextio-å-t-t-a... Det STORA året...

Plötsligt reste han sig och försvann genom dörren till köket. När han tittade ut igen log han stort och höll två flaskor i handen.

- Du dricker väl öl?

Resten av intervjun gick lysande.

När jag berättade vad som hänt för en äldre kollega utbrast han förvånat: "Sextioåtta? Oddner var fan aldrig med under sextioåtta..."

Det STORA året... Sextio-

å-t-t-a... Varför är det så svårt att förstå? Vad är det med detta år som fortfarande sätter så tydliga spår?

1968 tycks fylla ett nästan mytologiskt behov för den berörda generationen. Och det är lite med 1968 som med Springsteen på konserthuset 1975 - alla var där, även de som faktiskt inte var det.

På baksidan av Peter Mosskins självbiografiska roman "Är du lönsam lille vän" står att författaren skildrat "en tid som försvann som genom en fallucka. Kanske är det dags att nu återvända till de där åren - vad var det egentligen som pågick?"

Som av en händelse ställer historieprofessorn Kjell Östberg ungefär samma fråga i den nyutkomna "1968 - När allting var i rörelse".

Tillvägagångssätten är olika: här står intrycken mot analysen, författaren mot forskaren. Roligt nog kompletterar böckerna varandra utmärkt.

Mosskins roman är ett myller av händelser, drömmar och möjligheter. Det här är levande minnesbilder från en tid då allt var ett enda NU, några omvälvande år då livet tycktes lova allt.

Mosskin ger samtidigt en tydlig bild av vad det var som var viktigt för 68-generationen på ett personligt plan: vad det var i den nya tiden som lockade, vad det var som kändes så speciellt att de fortfarande drömmer sig tillbaka. Och det hjälps inte - Mosskin kan skriva hur bra som helst (det gör han), men för dem av oss som är födda 1968 är den äldre generationens personliga upplevelser ett segt kapitel. Kalla det generationströtthet. Någon gång måste det ändå sägas: revolten, brottet mot tidigare generationer, frihetssträvandet, känslan av att allt är möjligt... Det där är inget unikt. Det har ALLA generationer efter 50-talisterna upplevt. Att i längden höra vuxna människor ständigt upprepa myten om detta MÄRKVÄRDIGA som förändrade deras liv är ärligt talat ganska tjatigt - inte minst när det kommer till de obligatoriska sexskildringarna.

För vad säger man om alla tjoho-jag-hade-fritt-68-sex-beskrivningar som även Mosskin levererar? Kanske: Det är tråkigt att behöva göra er besvikna, men det är fler generationer som haft ett sexliv. Inte heller här var ni unika.

Trots detta var det något speciellt som hände mot slutet av 60-talet - men det intressanta ligger i den kollektiva utvecklingen snarare än den personliga (vilket ärligt talat 68-generationen borde vara den första att begripa, med tanke på den tidens ideologiska skolning).

1968 inledde FNL Têt-offensiven, Martin Luther King sköts, våldsamma studentdemonstrationer utbröt på flera håll i världen, Sovjet krossade Pragvåren, Kinas "kulturrevolution" startade och hundratusentals protesterade mot Vietnamkriget...

Hur kunde allt hända på en gång? Forskare talar om internationella radikaliseringsvågor, där åren kring 1848, 1917, 1934-37 är exempel på stora rörelser som påverkar hela samhällen. Så sett var 1968 bara ett i raden av år då massor sätts i rörelse. Denna historieskrivning är 68:orna ofta misstänksamma mot, inte minst eftersom den gör händelserna mindre unika.

Medan Mosskin plirar i det personliga ger Kjell Östberg en stram överblick av de förhållanden som bidrog till att en radikalisering inträffade just under slutet av 60-talet. Målet med en sådan forskning är naturligtvis också att kunna förstå vad som krävs för att uppnå radikala samhällsförändringar.

Med Östbergs ögon står 1968 för en tidsperiod som sträcker sig från slutet av 50-talet till någonstans i skiftet mellan 70- och 80-talet. Radikaliseringen skildras som en långsam process, där en fallande högkunjunktur skapade utrymme för en ökad kampberedskap inom arbetarklassen (med strejkvågor som följd) och satsningarna på högre utbildning ledde till överfulla universitetsområden och bildandet av en ny samhällsgrupp - studenterna - som för första gången kunde enas i en känsla av att vara ett kollektiv (1950 fanns det 11 000 studenter vid Sveriges universitet, 1970 var de 125 000).

Östberg redogör för hur kulturen, könsrollerna, politiken och medierna förändrades, ställer frågor om vad som egentligen blev kvar av alla drömmar. Mosskin citerar friskt ur sina egna och andras låttexter och slutar boken med en sorgset hängande ton när det står klart att allt verkar vara förbi - men det är talande nog Östberg som i sin avslutning citerar Tage Danielsson:

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord

Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?

Var är de nu, de som påstod att de hade alla svar

och svek alla oss och valde makten, de är kvar

När Mosskin slutar sin berättelse har han farit runt jorden, haft en mängd jobb, testat landsortsromantiken, kollektivbostäder och spelat på proggfester. Kvar finns tomheten i det personliga. "Men det blev aldrig någon mer platta", skriver han. Festen var över, framtiden inte lika intressant som det som just inträffat.

Östberg ger motbilden. Han noterar att vi i dag står inför en ny radikalisering: Seattle, Göteborg och Genua har visat hur den nya revolten ser ut, vad den kämpar mot och hur den bemöts av samhället.

68:orna reagerar med ryggmärgen genom att ta avstånd. Det kan bara finnas ett sextio-å-t-t-a för att den mytologiska historieskrivningen ska fungera.

ANDERS MILDNER

Mer läsning

Annons