Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

100 dagar kvar till vuxenvärlden

Annons

I skrivande stund är det drygt 100 dagar kvar till studenten. Det känns i luften att det inte är långt kvar. Dagarna räknas ner till studentkryssningen, paniken över att inte vara klar med projektarbetet börjar kännas i maggropen, planerna inför balen är i full gång och så förstås förberedelserna för själva studentdagen – vad ska man ha på sig? Är studentmössan betald? Vilka ska komma på studentskivan?

Det är inte utan anledning jag tänker tillbaka på hur allt det här började för min egen del.

Jag minns det som igår. Året var 2004, jag var 16 år och skulle lämna boet i Smedjebacken för att pröva mina vingar. Jag skulle börja gymnasiet i Falun.

Jag kände inte till staden speciellt väl, och var osäker på hur det skulle gå med allt. Pengar fick jag så jag klarade mig, det var det sociala jag var mer oroad inför. Ny skola och nya vänner, och framför allt – att bo ensam.

Det har nu gått två år och allting löste sig verkligen till det bästa på den sociala fronten. Jag känner att jag har bevisat för mig själv och alla andra att jag faktiskt har anpassat mig till den nya staden och de nya människorna. Även tvätt, mat och disk har jag skött - utan värre missöden än en missfärgad tröja och några krossade glas.

Då är det alltså bara den ekonomiska biten kvar.

Hittills har jag levt på studiebidraget – ynka 1050 kronor i månaden – och bidrag från mina föräldrar som betalar både hyra, el och mat, och klarat mig ganska bra. Jag har inte haft råd med några större utsvävningar och har hållit hårt i min rätt magra sommarjobbslön, men tycker ändå att det gått hyfsat bra.

Men vad händer egentligen efter den 8 juni när vi inte längre får våra 1050 kronor i månaden som lön för några timmars skolarbete varje dag?

Som 18-åring har jag redan funderat ett tag på vad jag vill göra i framtiden. Jag vill ut i stora världen, träffa spännande människor och andas ny frisk stadsluft (nåja).

Jag vill inte flytta tillbaka till byn där jag en gång började min tonårskarriär med tjuvrökning bakom idrottshallen och folkölsdrickande nere på torget, utan jag vill kunna stå på mina förut så stapplande ben och känna att jag verkligen klarar mig.

Det är med de tankarna i bakhuvudet jag inser att det är hög tid att börja kolla runt efter jobb eller utbildningar, ställa mig i bostadsköer och verkligen engagera mig. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Än är det bara februari, men tiden kommer att rinna iväg och snart är studenten här. Sen blir det sommar och det jag minst av allt vill är ju att stå där senare i höst, med obetalda räkningar och ingen plan för framtiden.

Det är nu det är dags att börja tänka som en vuxen människa.

Mer läsning

Annons