Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nina Blazevic: Därför är jag lika rädd som flyktingarna för skogen

Annons

På senare tid har jag börjat plocka svamp.

I skogen.

I den vackra, fridfulla - och läskiga - skogen.

Ett årtusende hann passera innan jag förstod att vargen som kom mot mig i full galopp var en jakttränande jämthund försedd med sändare.

Då var jag beredd att byta svampkorgen mot livet.

Mellan vändorna i svampplockarkarriären lyssnar jag på P3 Dokumentär.

Den om ett misstänkt kvinnomord i småländska skogen 2008, som visade sig vara en älgattack under parningsperiod råkade jag lyssna på - just det - under parningsperioden.

Sambons jaktlagskamrat såg en björn resa sig ur buskarna - där jag brukar plocka.

I helgen visade sig älgjakt pågå i mina svamptrakter.

Jag skrek när jag såg vargen, hörde om björnen och om mördarälgen.

Älgjakten ska vi inte ens prata om, den paniken försöker jag förtränga.

Sambon skrattar hysteriskt åt mina hysteriska betongbarnsutbrott och säger att det inte är någon fara, att jag inte ser ut som en älg.

Jag vet att djurattacker är extremt sällsynta och att skogen är säkrare än vilken genomsnittligt brottsbelastad förort som helst.

Ändå tror jag på fullaste allvar att jag kan falla offer för en förvirrad älg eller en halvblind jägare.

Nu vill nyanlända inte bo i Limaskogen.

Behöver jag ens skriva att jag förstår dem?

Jag förstår också hur det är att komma till ett land som flykting, och ha en bild av Sverige.

I min nioåriga hjärna, år 1993, fanns bilden att alla barn i Sverige hade ett eget rum.

Det gick inte ihop med hangaren i Ystad, en mottagningssal som svämmade över av över 800 våningssängar och lika många människor i samma utsatta situation som min familj, för mig totala främlingar.

Toaletten var försedd med bruksanvisning. Fötter på toalettsitsen var överkryssat, ändan på toalettstolen rätt.

Vid den så kallade registreringen undrade registreringsmänniskorna om mina föräldrar var skriv- och läskunniga.

Pappa svarade att han var jurist och hans fru civilekonom.

När min mamma klev av bussen i Växjö såg hon gallerförsedda fönster och en grindvakt.

Hon gick fram och frågade: Om man går in här, blir man utsläppt sen?

Ja, svarade vakten. Mamma pustade ut.

I det gamla regementet i Växjö fick sexton nyanlända plats i varje sal, skynken tjänstgjorde som väggar, där varje familj hade sin tillvaro: Sängar och ett klädskåp.

Man försökte organisera ett liv, säger min pappa. Trots att livet bestod av klädbylten i plastkassar.

Se till att barnen, jag och min då fyraåriga lillasyster, fick äta, leka och sova.

Information från Migrationsverket?

Nej, säger mamma. Under den första tiden visste vi aldrig var vi skulle.

Det var både bra och jobbigt samtidigt som det var tålamodsprövande, men man visste en sak, säger mamma.

Att tålamod var viktigt.

Förutom Björn Borg, Abba, smörgåsbord och Nobelpriset hade mina föräldrar bilden av Sverige som ett högre upplyst samhälle.

En civilisation modell de luxe, den svenska modellen.

Men vi togs för analfabeter och fick skriftlig rundtur i toalettbruk?

Jaja, säger mamma. Men det var svårt att bli förolämpad, när ett land tog emot med öppna armar.

Fokus, menar mina föräldrar, var målet om ett bra liv. En trygg tillvaro, med jobb, mat på bordet och hälsan i behåll. Inget krig.

Vägen dit gick via en två dagar lång bussresa genom Europa, vi hade råd med tre biljetter, min lillasyster satt i mammas knä.

På färjan från Polen till Ystad fick kvinnor och barn stolar, männen la sig på golvet. Men fartyget var stabilt, min mamma insåg inte ens att det rörde på sig.

Vägen dit gick också genom asylprocessen, delat boende och svenskundervisning.

Juristen och civilekonomen satt i skolbänken, med munnar lämpligt formade i försöken att uttala sköldpadda rätt.

Och visionen om ett bättre vetande och högre upplyst samhälle, ja, det besannades, säger pappa. Inga problem.

Om vi hamnat i skogen, istället för i Borlänge, kanske det hade varit en katastrof. Men omöjligt att sia om.

I Limedsforsen utanför Lima protesterar de nyanlända.

När jag kommer dit är de inne på andra dygnet. Några gillar läget. Andra vill till civilisationen.

De lagar mat över öppen eld framför en av bussarna, som de sovit i. Om bussen åker ska de med, bort härifrån.

Historierna haglar över mig.

De berättar om miljonstäderna de bott i, där det inte finns någon skog. De berättar om kriget. Bomberna. Båtresorna över Medelhavet. Rädslan. Vandringen.

De rabblar Europakartan som färdväg i flykten till Sverige. Vissa gick i månader.

Till Limedsforsen kom några från Uppsala, de trodde de skulle till Björklinge.

Nu är de i skogen, säger de.

Andra kommer från Orsa, där var det bra. Men här, i skogen, finns bara träd att prata med.

En man med stora ögon, Kheirallah, kom från Orsa i söndags kväll med sin fru och tre barn. Där var familjen placerad i två månader.

Orsa – good life. Orsa – school, hospital, Ica, learn swedish. In Orsa: People. Here: Forest, säger Kheirallah.

Jag frågar vad det är för fel på skogen.

Kheirallah hyperventilerar.

Forrest – danger. Afraid.

Det är säkrare i skogen än i Syrien, säger jag.

Kheirallah nickar.

Yes. But here same danger. Here animal. I no sleep. Danger. Mountain.

Han gör en dykande rörelse med handen. Mountain, children fall.

Forest no life. No life forest. Hjääälp, skriker Kheirallah.

De andra nyanlända nickar. En kvinna säger att hon har skogsfobi.

En annan säger att barnen saknar andra barn att leka med.

Hur trodde ni att det skulle vara i Sverige, undrar jag. För det här är också Sverige.

Paradise, översätter en ung tjej. Att folk vill till Sverige beror på att Sverige är paradiset.

Paradis, förklarar hon, är mänskliga rättigheter, respekt, bra skolor och trevliga människor.

Förstår ni inte att det är ont om plats nu, och att det här är det Migrationsverket kan erbjuda, frågar jag.

Jo, säger de. Men de får inga svar, några dagar går bra. Men de vill veta.

Nej, ett samhälle i närheten är inget de känner till.

Mitt i klungan står en blond man. Han är privatperson från Malung.

På 90-talet jobbade han på Kläppen, åt dåvarande Invandrarverket.

Han vet hur det här fungerar, säger han.

Då kom 600 nyanlända till Kläppen och det var precis samma sak. Stämningen var till och med hotfull, till skillnad från nu.

Invandrarverket hade ljugit rakt av. Sagt att destinationen var en stad, men allt som fanns var en tom skidbacke, säger Malungsbon.

Han är i Limedsforsen för att visa de nyanlända vad som finns i närheten.

De verkar inte ha fått veta något, och på ett sätt kan han förstå dem. Just här finns inte mycket.

När turismen till Sälen börjar dra igång är det rakt av farligt att vistas på vägen.

Om de bara fick tag på en bil kanske det kan lösa sig. Han erbjuder dem skjuts för att se sig omkring.

Några tackar ja.

Kheirallah skriker Forest no life. Han ska vänta på Migrationsverket.

Det handlar om psykologi och ett grundläggande behov som alla människor har, att bli mötta med respekt, säger Malungsbon.

Det är också därför han är där, för att behandla dem som människor.

När två representanter från Migrationsverket anländer försöker de förklara läget.

Förstår ni inte hur bra det är här, och hur många turister som kommer hit, säger en av dem.

Stugorna de hamnat i är byggda av skidlegendaren Sixten Jernberg, det här är hans gamla fritidsby.

Jag hör representanterna prata. Hela situationen verkar bero på informationsbrist, någonstans på Migrationsverket. Var vet de inte.

En av representanterna säger att han åkte utomlands en gång.

När bussen kom fram till hotellet vägrade några svenskar kliva av. Det såg inte ut som i broschyren. Samma fenomen, problemet är att människorna här inte är turister, säger han.

En kortvuxen äldre syrisk man med gråsprängt skägg kommer fram till mig och skakar på huvudet.

Han blandar engelska med spanska. Säger att han är lycklig här, i el pueblo. I byn.

Visst, säger han, det finns inte mycket varmvatten, inte nog så att alla kan duscha. Men det finns i alla fall vatten och han har en trevlig stugkamrat som han språkar med.

Han vet att alla inte är lika nöjda som han, han tror att de är rädda. Och sysslolösa.

Vi får se om någon dag, säger han.

På 90-talet slutade konflikten på Kläppen bra. Människorna från Balkan kom att trivas, under halvåret de befann sig där.

Här i Limedsforsen verkar alla vettiga, säger Malungsbon.

Men han i ryggsäcken har ju hakat upp sig rätt rejält.

Han pekar på Kheirallah.

Jag kan inte låta bli att gå fram till honom igen.

Forest is safe, säger jag. Why no forest?

Han tittar på mig, som om jag hoppat fram som en främmande varelse, ur skogen.

Danger, skriker Kheirallah.

Han formar fingrarna till horn på sitt huvud och vrålar: Eeelg. Älg.

Kheirallah börjar yla. Wooolf. Bjåååårn. Daaanger.

Jag börjar skratta. Åt mig själv.

Han är, precis som jag, rädd för älgen, vargen och för björnen.

Nu står han här, med djungeln runt hörnet. Med likadan panik som fyllde mig i mötet med den falska vargen.

Och nu står jag här, och ifrågasätter honom.

Paradise, säger den syriska tjejen i Limedsforsen.

Högre upplyst samhälle, säger min pappa.

Eget rum i Sverige, sa nioåriga Nina 1993.

Det tog ett par år innan jag fick det där rummet.

Att jag är rädd för skogen beror inte på att jag var flykting, utan för att jag växte upp på Bullermyren i Borlänge.

Fram tills för några år sedan var skogen, för mig, synonym med rastgården vid Sportfältet.

Dagen innan lät sig de nyanlända intervjuas framför kameran.

Nu vägrar de.

De har börjat förstå att människor reagerat illa på deras "krav".

De är rädda för att folk ska tro illa om dem. Att Migrationsverket ska få för sig att de inte är riktiga flyktingar.

Svenskar verkar inte förstå faran med skogen, de tycker vi är löjliga, säger de.

Jag nickar.

För jag vet hur det känns när sambon skrattar åt mina egna, obefogade men äkta skogsrädslor.

Läs även: TV+TEXT: Ortsbor stödjer flyktingarna på bussarna i Limedsforsen

Läs även: Forskaren om flyktingarnas situation

TV: Flyktingar berättar om varför de protesterar