Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nina Björk vill väcka oss ur Disneydrömmen

I sin nya bok vill Nina Björk myndigförklara den inre röst som undrar över logiken i ett samhälle som medvetet producerar varor för att de ska gå sönder. Kanske gör hon lite av ett självmål när hon ser kapitalistspöken i alla nivåer, men frågorna är likväl brännande, tycker Karin Håkanson, som läst.

Annons

Det är provocerande med pekpinnar. Dem vill vi inte ha. Om någon halar fram en dylik och pekar på något problematiskt med det vi gör, rycker vi genast åt oss pinnen och sticker den i ögat på opponenten: Men du själv då! Titta här och titta där – du lever minsann inte som du lär.

"Jag lever inte som jag lär" var också rubriken på en intervju med Nina Björk i DN, med anledning av hennes nya bok Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde. Uttalandet är en fullt rimlig konsekvens av bokens tes: Den kapitalistiska varukarusellen med konkurrensen som motor, gör det omöjligt att stiga av. Men man kan sätta i hälarna och bromsa. Det är vad Björk vill: bromsa och fråga oss om de förhärskande värdena är dem vi egentligen eftersträvar.

Efter terrorattacken mot World Trade Center sa Floridas dåvarande guvernör: "Vi måste reagera snabbt så att människor återfår förtröstan och ser det som sin patriotiska plikt att shoppa, att äta på restauranger, att åka på kryssning".

Eftersom vi producerar så mycket, måste vi shoppa mycket: när vi konsumerar är vi goda medborgare, då bidrar vi till Tillväxten. Utan den väntar svarta krisrubriker. "Det är alltså inte speciellt djärvt att påstå att vi förväntas konsumera", skriver Björk, och fortsätter: "I vår ekonomi, byggd på tillväxt, är det ett fullständigt logiskt krav". Logiskt med varor som produceras för kortast möjliga livslängd. Mode som får oss att tröttna på det vi inte lyckas slita ut.

Nina Björk vill göra upp med den logiken. Eller snarare, visa att den är giltig i ett system men inte i varje annat. Och hon frågar vad som egentligen menas med politisk realism: "Arbetstidsförkortning är inte realistiskt. Medborgarlön är inte realistiskt", säger hon ironiskt. "Det är något som blivit fel med logiken: det som egentligen är omöjligt att förändra – antalet jordklot – ses som ovidkommande".

Stundtals ser Björk kapitalistspöket i allt. Men oftare resonerar hon övertygande kring hur våra drömmar i det kapitalistiska samhället kopplats till varan, som måste köpas och som vi därför lär oss längta efter. Om hur det gemensamma ersatts av individen, vars tid, liv och relationer också alltmer blir en vara. Arbetsgivaren vill ha våra äkta leenden. Och företagaren blir "vän" med sina kunder, för så gör man dem lojala. Det är intressant att Björk ser boomen av självhjälpsböcker av typen "hitta tillbaka till din spontanitet" som sprungen ur vårt behov att rädda ett sinne under press. När marknaden kopierar äkta relationer och känslor försöker vi desperat att hitta oss själva, skiljelinjen mellan det som är till salu och det som inte är det.

Katrine Kielos Det enda könet, som kom tidigare i år, uttrycker samma grundidé: att ifrågasätta den rationella i kapitalismens grundbultar och framhålla relationen som en bättre kandidat för politiska visioner. Kielos är dock närmast muntert raljerande och behandlar ett mer avgränsat fält. Björk spänner bågen över de existentiella frågorna, borrar i det privata och hamnar långt till vänster om Kielos.

Vassast är kardinalslakten på tidningen Mama och dess ambitioner att "utan pekpinnar" uppmuntra mammors "drömmar" vilka tydligen handlar om att unna sig och bebisen svindyra prylar. Analysen får tidigare chefredaktören Carina Nunstedt att framstå som antingen cyniskt kalkylerande eller helt perspektivlös.

Viktigast är analysen av valrörelsen 2010, då vi enligt Björk slutade tänka politiskt och helt övergick till att stirra ner i våra egna plånböcker. Björk dissekerar stora stycken av Mona Sahlins avskedstal som ett tecken på ett parti "utan ryggrad", ett parti som inte längre tror på en väljare som tänker solidariskt.

Svagast är vissa partier i kapitlet om äktenskapet, där Björk med en erfarenhet som bottnar lite för djupt i det privata drar väl höga växlar på en handfull boktitlar och ett citat ur en handbok för husmödrar från 50-talet. Men i samma kapitel finns också några av bokens mest intressanta resonemang. De handlar om hur arbetslivets "image" feminiserats med "mjuka ledarskap", fruktskålar och tal om gemenskap, samtidigt som hemmets terminologi maskuliniserats med begrepp som projektledare, resultat och belöning, effektiv "kvalitetstid". Här finns ett spår som med fördel kunde följas upp: vad är detta ett tecken på? Enligt Björk går feminismen fel väg när den adopterar "kalkylen" som rättesnöre. Om oss som föräldrar säger hon: "Det är som om vi inte riktigt kan ta emot det barn kan ge oss – för vi saknar redskapen att vilja ha just det".

"En ovanligt ofräsch vinkel" twittrade någon häromdagen om Björks bok. Det blir intressant att se om det är så hon kommer att avfärdas. Om så, kan vi snart återgå till "business as usual". Men jag vågar gissa att åtminstone Maria Sveland och Katarina Wennstam med flera som fått sig en smocka, kommer att ta strid.