Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Neil Young drog rekordpublik till Dalhalla – får högsta betyg av DT:s recensent

Den kanadensiska rocklegenden Neil Young drog rekordpublik till Dalhalla och bjöd på en nära tre timmar lång konsert. Det var en makalös och hisnande musikalisk upplevelse från en veteran med energi och hjärta. DT:s recensent Anders K Gustafsson ger högsta betyg.

Neil Young

Dalhalla, Rättvik, 5/7

Publik: 5 300 personer

Betyg: 5/5

Det har aldrig tidigare varit så många på en enskild konsert i Dalhalla, 5 300 personer har kommit för att se Neil Young för första gången på en scen i Dalarna och det känns som om arenan är fylld till bristningsgränsen.

Just Neil Young har stått på min önskelista för Dalhalla (och för all del Peace & Love när det var aktuellt) i många år och jag har gjort mitt bästa för att skruva ner förväntningarna inför den här kvällen. Det står dock klart ganska snabbt att vi har att göra med en artist i absolut toppform.

Efter att två såningskvinnor kastat frön på scengolvet inleder Neil Young konserten ensam på piano, munspel och akustisk gitarr. Han spelar i all enkelhet odödliga klassiker som After the gold rush, Heart of Gold och The needle and the damage done. En mäktig Mother earth (Natural Anthem) på tramporgel avslutar första sektionen innan några personer i skyddskläder kommer in och börjar spruta gift överallt. Med dem ansluter bandet (oklar symbolik i det).

De fortsätter de på en ganska mjuk linje, med bland annat Out on the weekend och Human highway. Jämfört med Crazy horse är Promise of the real välpolerade och städade, men vilka är egentligen inte det? Bandet följer Neil Young fint i både skört och taggigt.

LÄS MER: Dalaartisterna om Neil Young.

I Winterlong hänger han på sig elgitarren och konserten går in i en ny fas. Elektriciteten får luften att vibrera och gitarrsolot i Words studsar mellan bergväggarna.

Gitarrmanglet når ännu högre höjder när han åter byter gitarr till sin svarta Gibson Les Paul och går loss på en utdragen och intensiv Love to burn. Bandet hoppar jämfota och publiken belönar med stående ovationer. Han följer upp med Mansion on the hill och Fucking up från samma skiva, den lysande Ragged Glory.

De 107 nobelpristagare som nyligen talade sig varma för GMO-grödor kommer troligen inte att lyckas omvända Neil Young, en hängiven motståndare till genmodifierade växter. På området finns representanter för miljöorganisationer och sociala rörelser och temat återkommer i såväl låtar som mellansnack.

När Neil Young säger inte mycket mellan låtarna, men när han väl tar till orda berömmer han svenskarna för sitt välbevarade odlingslandskap och uppmanar oss att "hålla ett öga på regeringen". En rasande Revolution blues och nya växthymnen Seed justice blir ett passande soundtrack till det budskapet. På köpet bjuder han publiken ur en korg med "svenska psykedeliska körsbär".

Spelningen i Dalhalla är inget annat än en nästan tre timmar lång hitkavalkad. Inga sura later där han får för sig att harva ofokuserade och introverta evighetslåtar. Trots det finns det inget spekulativt eller insmickrande hos Neil Young. Bara en glödande energi och en påtaglig spelglädje, tillsammans med ett band som fungerar som en enhet. Låtlistan är snudd på oklanderlig (möjligen med undantag från sega Vampire blues).

Publiken står i bänkraderna när de till och med lyckas ruska liv i en sliten låt som Rockin' in the free world. Extranumret Cortez the killer avrundar kvällen i lugnt tempo, som får en varm och innerlig efterklang.

De musikaliska frön som såddes inledningsvis grodde och växte sig starka, trots giftbesprutningen.

Kort sammanfattning av intrycken alldeles efter spelningen.