Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nasum försvinner i en explosion

Nasum tar farväl för gott.
Jag har saknat bandet sedan man lade ned 2004. Jag kommer att fortsätta sakna dem efter den avskedsturné man är ute på nu.

Regenterna av grindcore har plockat in Keijo Niinimaa (Rotten sound) på sång och han gör ett fantastiskt jobb.

Bandet levererar från start men det tar ett tag för publiken att hänga med. Bortsett naturligtvis från raderna längst fram som redan vet vad det är man kommit för att se.

Klassiker från Shift, som The deepest hole och Wrath manglas fram. Liksom Scoop från mästerverket Helvete.

Anders Jakobson på trummor. Jesper Liveröd, Jon Lindqvist och Urban skytt bland strängarna. De sätter allt. Det är svintajt.

Men först i Circle of defeat som kommer mot slutet lossnar det ordentligt. Publiken förstår. Hänger med.

Publiksiffran 519 personer är naturligtvis alldeles för låg. Spelningen alldeles för tidigt på dagen.

Men de är också ensamma i sin genre på en festival som kanske inte lockar den sortens publik. I år.

Jag är glad att jag fick se spelningen. Det borde alla vara som var där. Alla andra har gått miste om något. Nasum kom, sågs och körde över scenen de stod på.

Jag älskar det här bandet. Kommer alltid att göra det.

Det är tragiskt att Mieszko Talarczyk är borta.

Det är tragiskt att Nasum är borta.

Men musiken man lämnar efter sig kommer aldrig att dö. Trots att monarkerna gör det.