Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

När vi åt för att överleva

Annons

Det blandas och joxas, smakas av, bedöms, gillas, ogillas och till och med tävlas. Överallt, oavsett tv-kanal och tidning, har det stora matlagningsraseriet härjat en längre tid.

Vi får veta hur bröd gräddas, hur maträtter mixtras ihop och vilka viner som passar. Ibland är tillagarna klädda i vitt, ibland räcker det med ett förkläde, i något fall är överkroppen bar.

Om ingredienserna är ekologiska får vi mer sällan veta. Inte heller om råvarorna är producerade när eller fjärran. Våra i-landsbekymmer är mer subtila än så. Ska såsen koka två eller tre minuter? Ska det vara en halv eller en deciliter vin i maten? Ska det puttra eller koka?

Vi förmodas följa efter lydigt och ängsligt, precis som när det gäller heminredning, bilmodeller, form av motion och kläder. Alltså dit vi för tillfället blir styrda av smarta marknadsförare och andra yttre krafter med ekonomisk vinning i sikte.

Men det här skulle handla om mat. Det har blivit som att vi lever för att äta och inte tvärtom. Förr fick man som barn höra om man inte ville äta upp skulle man tänka på barnen i Biafra. Ett vuxenvärldens slag under bältet, under ekvatorn till och med.

De hade inte behövt gå så långt för att hitta sitt argument. De hade inte behövt gå någonstans geografiskt, bara backat knappt hundra år i tiden. För då handlade det inte om att råvaran var ekologisk eller närproducerad, för det var den. Det handlade mer om den skulle räcka att hålla svälten borta.

Korn såddes i varje hemman, skars, som det kallades, med lie, bands i kärvar och sattes upp i snesar, tio kärvar i varje snes för att torka innan det tröskades för hand med slaga. Halmen togs bort och så kastades det med skäppa så att agnarna sållades bort från kornet.

Det torkades i torkstugan och maldes i skvaltkvarten. Slutligen siktades det med en hemmagjord sikt, ett så kallat såll.

Mer närodlat än så kan det inte bli. Och den fisk man åt var varken lax eller sjötunga, i bland fraktad hundratals mil:

På våren fiskades det i sjöarna. Man tog den lekande mörten till surfisk för vinterbehovet. Den kördes sedan hem på vintern med häst.

Visst, det var en annan tid med andra förutsättningar. Det primära var risken att inte överleva eftersom tillgångarna var så små, inte risken för att leva över tillgångarna. Men ska vi hänga med, äta de rätta rätterna iförda de rätta kläderna i den rätta köksmiljön, så kostar det på.

Tillbakablickarna kommer från en autentisk barndomsskildring från Svartåsen i Öfre Gäldet. Resten är från vår egen bisarra och historielösa nutid.