Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När vattnet gör uppror

Annons

Det har handlat mycket om vatten det senaste halvåret. Först hade vi årstiden som försvann, den som vanligtvis brukar infalla mellan vår och höst. Den ersattes av en lång regnperiod som inte bara förstörde humöret utan också flera dammar med översvämningar och vägavstängningar som följd.

Sedan kom Sandy. Inte den Sandy som Dion en gång sjöng om, inte heller Springsteens Sandy utan stormen Sandy som först härjade i Karibien för att sedan sätta kurs mot USA. Med hjälp av sin inneboende vindkraft sköljde den först upp havet över land för att därefter vräka ner regnvatten under sin fortsatta färd.

Aningen mätt på alla katastrofrapporter om vattnets härjningar greppade jag en kväll översta boken i den olästa högen. Titeln gav mig direkt onda aningar, Fallvatten. Och visst var det så. Det var ytterligare en katastrof med vatten i huvudrollen.

Den här gången var den visserligen fiktiv, men med Mikael Niemis kärva och skickliga skrivkonst blev det kusligt verkligt. Med att korsklippa kronologin avslutar han vart och ett av de korta kapitlen med en klipphängare (för att hålla sig till svenska).

Regn, övermåttan med regn. Precis som i somras. Kraftverksdammar i Luleälven fylls. Och fylls. Till slut rämnar ett stort vattenmagasin långt uppströms. En flodvåg störtar iväg mot älvens utflöde i Bottenhavet och växer i takt med att den raserar de dammar som finns längs dess väg i älvfåran.

Läsaren får följa en brokig skara personer och deras öden innan, under och efter att vattenväggen slagit till. Det är hur spännande som helst. Naglar blir snabbt en bristvara liksom nattsömn eftersom man vill veta hur det går.

Under läsningen drar jag mig till minnes en annan bok som jag läste för flera decennier sedan. Den hette Om dammen brister och handlade om den enorma Assuandammen i Nilen vid gränsen mellan Egypten och Sudan. Den, eller rättare uttryckt de två dammarna som främst byggdes för att förhindra översvämningar men även för att få elkraft, finns dessbättre kvar.

Visserligen tvingades närmare hundratusen människor att flytta när damm nummer två byggdes på sextiotalet, men att få kontroll över Nilen bedömdes som viktigare.

Assuandammen har alltså stått pall. Däremot fanns ingen damm som kunde stoppa den arabiska vårens stora flodvåg. Dock märks i dag tecken på bakvatten. Vart det tar vägen, om det växer till en allvarlig översvämning eller lugnar ner sig, återstår att se.

Men det finns all anledning till oro. För som vi alla numera vet, efter en vår kan det mycket väl följa en regnperiod.