Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När rädslan tar över

Annons

Hur många gånger har man hellre varit tyst istället för att fråga när man inte förstått? Ett typiskt exempel är när en lärare undrar om alla förstår vad man ska göra, och alla bara nickar och ler och säger att man visst förstår. Fem minuter senare samlas hela klassen utanför dörren och diskuterar vad uppgiften egentligen går ut på? Varför kunde bara ingen stå för att den inte förstod och kanske verka lite korkad om det ändå gynnar hela gruppen?

Att stå för att man inte förstår tycker jag är en form av civilkurage.

Varför är man så rädd för att verka konstig eller dum så man hellre väljer att vara tyst? Är det rädslan för att göra bort sig som får oss till det? Jag hörde en gång på ett radioprogram att de enda rädslorna man har medfödda är rädslan för höga höjder samt höga ljud. Resten skaffar man sig helt själv. Det är en ganska intressant tanke.

Även om man ofta är rädd för att göra bort sig så förstår jag ibland inte vad man i vissa lägen är rädd för. Jag gick över torget för några dagar sen och mötte en tjej med en jättetung låda. Hon bar den några steg, fick lov att sätta ner den, byta grepp och fortsätta bära. Så höll det på. Flera människor gick förbi och tittade på henne utan att stanna och hjälpa till. Medan jag gick och irriterade mig över allas ignorans så upptäckte jag att jag också gått förbi utan att hjälpa henne. Sen blev det bara pinsamt att vända tillbaka. Vad är man rädd för då?

När rädslan för att göra bort sig, eller vad det nu kan vara, får oss att inte hjälpa varandra har det gått för långt. Även om det inte handlar om att stoppa en pågående misshandel eller göra något annat ovanligt hjältemodigt, så blir jag oroad när det krävs hjältemod bara för att betala en bussbiljett till en främling som inte har tillräckligt med pengar till bussen. Vad för sorts rädsla gör att alla skruvar upp volymen på mp3:n ett extra steg och paralyserat tittar ut genom fönstret när sånt händer?

Enligt Svenska Akademiens ordlista så förklaras ordet civilkurage som ”förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller möjligt motstånd från omgivningen”. Ofta används det ordet i sammanhang då ovanligt ädla prestationer har framförts. Ibland önskar jag att det skulle finnas ”Vardagscivilkurage” för alla som kanske aldrig har stoppat en tjuv på flykt, men som har betalat bussen, eller burit en låda, åt någon annan.

Mer läsning

Annons