Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Musikmagi trots hällregn

Hällregnet kunde inte förta magin när en fin uppsättning sångare sjöng framför Dalasinfoniettan i Stora stöten på lördagskvällen.

Jämförelsen med Dalhalla är ofrånkomlig; man vet ju att valkyrian Margareta Dellefors scoutade Stora stöten innan hon valde Draggängarnas marksår. Stora stöten är just det – stor. Det är dubbelt så långt att gå, ned till auditoriet på 90-metersnivån. Väggarna är mindre lodräta. Stora stöten är mer av en grop, mindre av ett rum utan tak.

Akustiken är sämre; när Falu rödfärg fyller 250 år och gör en tidsresa genom konstmusiken, är musiken förstärkt – men på ett mycket fint avvägt sätt.

Betraktad ur en synvinkel är förstås evenemanget varumärkesbyggande. Falu rödfärg har ett lätt jobb där. Platsen var rikets finansiella hjärta, restprodukten, som blev färgen som målade Sverige, är ännu tidlöst självklar i landet. Falurött är rätt, en del av den nationella identiteten.

Konserten på botten av Stora stöten är nästan genomgående kronologiskt uppbyggd, från urtida, traderade Limu limu lima med konservatoriekören, via Vivaldi 1701 till Larsson 1938, med turerna runt Fet-Mats liv och lik som återkommande referens. Fet-Mats har naturligtvis ingenting med rödfärg att göra, utan är mer en oemotståndlig berättelse.

Utomhuskonserter är alltid ett vågspel. Från en fjärdedel in i konserten och framåt råder ett malande regn. Med tio grader i luften påverkas inramningen. Men, vilket man kan uppleva också i Dalhalla, så skapas också en pakt mellan scen och publik om att göra det bästa av förutsättningarna.

Stora stöten står knappast öppen för kultur med högsta verkshöjd särskilt ofta. Känslan av att vara med om något unikt tar över.

Göran Eliassons kvaliteter som artist och manager betyder mycket för konstmusikutbudet i Dalarna. Han tar med sig sitt stall till Dalhalla, Konsertladan och nu Stora stöten. Vi känner igen konceptet, med Magnus Karlberg i dubbla roller som countertenor och den excentriske konferenciären Hans-Lennart.

Programmet är ett pärlband historiska hits, och utförandena är faktiskt helt utan svackor. Dalasinfoniettan är spelglad och precis, dirigenten Joakim Unander oantastlig förutom att han har en del samarbetsproblem i den inledande Vivaldiarian och slår för hastigt, och tappar en del lyrisk kvalitet i Alfvéns Skogen sover.

För mig som varit med länge nu imponerar det hur sångerskor som (barock)sopranen Maria Keohane och mezzon Carolina Bengtsdotter Ljung numera kombinerar rutin med fräschör. Bravur och lust präglar den senares insats i Una voce poco fa ur Barberaren i Sevilla. Keohanes röstliga maskineri är väloljat och spänstigt i prövningen Agitata da due venti ur Griselda.

Unge barytonen Carl Ackerfeldt gör två fina, gestaltande framföranden av don Juans locksång under fönstret och Figaros faktotumaria. Bra publikkontakt. Unga Anne Wik Larssen är rent av gripande under sina tre Griegsånger.

Genomgående är det så att intensiteten höjs när man använder svenska och norska istället för tyska, franska och italienska. Nog hade Mozart och Rossini kunnat försvenskas?

Men bäst är ändå några ensembler, den smärtsamt vackra flätan i Beethovens kvartett ur Fidelio och Blomsterduetten ur Delibes Lakmé (den senare dock med antydan till intonationsmiss av Keohane).

Nu vill jag att det inte ska gå några decennier innan det blir dags för nästa konsert på botten av Stora stöten.