Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intim och personlig invigning i Dalhalla

/
  • Isa Katharina Gericke var bäst i de fyra sångerna ur Haugtussa.
  • Vikingur Olafsson framstod som något övertänd i Griegs pianokonsert, men övertygade stort i Dalhalla
  • Sällan ser man dirigentens ansikte så ofta som Bjarte Engesets på måndagskvällen.

Publiken satt på scenen och Bjarte Engeset berättade initierat och personligt om Edvard Grieg, vars stycke I Bergakungens sal ju tycks som skrivet för Dalhalla.

Annons

1000 personer är en fantastisk siffra för en konstmusikkonsert på alla platser i Dalarna utom i Dalhalla, där dimensionerna gör allt under 2000 litet futtigt.

Någon sådan risk tog heller inte Musik i Dalarna i invigningskonserten Bergtatt. Med 500 lösa stolar på scenen inte bara regnsäkrades konserten; skulle någon biljett varit osåld kunde den stolen enkelt bäras bort.

Griegkonserten var ett uppenbart drömprojekt för chefsdirigenten Bjarte Engeset, en av världens ledande Griegexperter, och ansvarig för flera skivbolags Griegprojekt, som han ju är.

Konserten tog ibland formen av en musikföreläsning, med korta, utbrutna musikexempel på några takter. Aldrig såg man väl en dirigent i så hög utsträckning vänd mot publiken som här.

Det var så mycket Engeset ville få med, så mycket han ville berätta, så att informationen blev rapsodisk - det finns uppenbarligen stoff till fler Griegkonserter.

Engeset blandade på ett tilltalande sätt biografiska uppgifter, konstnärliga ideal och teman med förtydliganden kring de musikaliska intentionerna som han hittat i Griegs brev. Därför blev det ett komplett konstnärligt porträtt som målades.

Det var från Grieg själv uppslaget till en koskälla i slagverket kom i Dans av Dovregubbens datter, liksom de autentiska arabiska instrumenten i Arabisk dans.

Dalhalla ändrade karaktär med publik på scenen. Bakom glas blir bergväggarna mer av en kuliss och till vänster om publiken fanns ett stolshav. Där smet ljudet ut, vilket drabbade sopranen Isa Katharina Gericke i en av henne sångpositioner. Ljudbilden påverkades också av det stöd blåset hade i glasväggen - stråket hade det svårare att nå ut.

Sommaren 2011 kan vara Dalasinfoniettans mest hektiska någonsin, med uppgifter i festspelen i Bergen, tillsammans med The Ark under Peace and love och i Kärleksdrycken i Dalhalla på söndag. Av det hördes mycket litet i detta stora åtagande med Grieg.

En orkester som uppenbarligen mår gott av att jobba hårt kompletterades med de strålande solisterna Gericke och pianisten Vikingur Olafsson.

Gericke sjöng vårdat och med stark, gestaltande utstrålning i sångerna ur Haugtussa efter paus, men en mer lyrisk sopran hade antagligen passat Griegverken bättre.

Griegs pianokonsert har ljudit i sin helhet i Dalhalla tidigare, i en minnesvärd konsert med Sinfonia Varsovia under ledning av José Cura. I likhet med Per Tengstrand kan Vikingur Olafsson haft för stor respekt för arenans storlek.

Den tredjesats som här framfördes hade i sitt första och tredje avsnitt inslag av rå, kantig och opåkallad kraftuppvisning. Dessutom var tempot så uppdrivet att löpningarna blev sliriga och otydliga. Men säg den publik som inte uppskattar stor utlevelse?

I allt annat var Vikingur Olafsson hänförande. Den elegans, innerlighet och källklara kvalitet han visade i Brudefølget drager forbi och vaggvisan Gjendines bådnlåt gick inte att värja sig mot, ej heller intensiteten i John Væstafæs springdans.

Att Anders Jakobsson är en väldig resurs för sinfoniettan i sin egenskap av konsertmästare står klart, men på senare tid har hans kvaliteter som folkmusiker också fått visst konsertutrymme. Hans springdans på egen Hardingfela hörde till höjdpunkterna.

En lycklig, stående publik applåderade fram ett extranummer och fick en spirituell, champagnebubblande tolkning av preludiet i Holbergsviten.

Jag ser gärna fler evenemang där föreläsningsformen får ta plats.

Mer läsning

Annons