Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Carmen i koncentrat

/
  • Trots strävan att förenkla och förtäta dramat kring Carmen, blir uppsättningen inte radikalt annorlunda, anser kulturredaktör Jens Runnberg.

Grundkonceptet i Carmen låter sig inte ruckas på även när en regissör som vill skala av det som en lök ger sig på det.

Annons

Operans förra uppsättning av Carmen - Ann-Margret Pettersons tolkning ligger faktiskt bara tolv år bak i tiden - var estetiskt vacker, symboltyngd och exotiserande, med en betoning av kontrasterna mellan Josés katolska hemmiljö och Carmens smugglarligas anarkistiska liv.

Bort med allt sådant, verkar regissören Vincent Boussard, ha tänkt den här gången. Att välja avskalat kammardrama som form är en naturlig hållning för någon som kunde sjunga tretimmarsverket i sin helhet som tolvåring, men inte särskilt generöst mot publiken. Det här är en Carmen för kännarna, en Carmen med tuggmotstånd.

Fram med en grund plywoodbox utan fjärde vägg på scenen, kryddad med öppningar som kan vara luckor, fönster och dörrar och som skapar ett utifrån och in och inifrån och ut! Stryk den talade dialogen! Bryt upp aktindelningen och arbeta med bilder som serierutor och många ridåfall!

Här är de erotiska klichéerna, med kassiablomma, dekolletage, korsett, klackar och höftgung, bara närvarande i en scen som kan tolkas som en förberedelse för ett nattklubbsframträdande hos Lillas Pastia. Frasquita (Vivianne Holmberg) och Mercédès (Katarina Giotas) är tunga missbrukare; den förra spattigt hysterisk av sitt uppåttjack, den andra vilse i alkoholdimman.

När Boussard reducerat sin regisås blir i alla fall en förvånansvärt igenkännbar Carmen kvar. Carmencita som den utlevande och frihetsälskande kvinnan är huggen i sten i dramats fundament.

Det är inte henne, utan bara sina föreställningar om sig själv José inte kan hantera och därför går berättelsen med sensuellt sviktande steg mot avgrunden.

Kanske är hon den första moderna kvinnliga operagestalten? Hon försörjer sig själv, är gapig, explicit, sexig, råkar i knivslagsmål, rymmer och väljer ett liv bortom lagen. Gärna älskarinna, men aldrig fru. Det passar både henne och en serie män. Men med José tar det stopp.

Hans hållning är väl ungefär som greve Malcolms i Sommarnattens leende: "Jag kan tolerera att min hustru bedrar mig. Men kucklar man med min älskarinna blir jag en tiger!" Det är ju ett tidigare fall från höga moraliska hästar som tvingat honom enrollera sig i armén.

1999 års Carmen skickade då den 20-årige dirigenten Mikko Frank som en katapult ut i musikvärlden. Där befinner sig redan fransmannen Lionel Bringuier, blott 25. Han hanterar följsamt men bestämt den ensemble som är anmärkningsvärt fylld av röstbyten.

Minns att Emma Vetter debuterade i Falun som just Carmen; här är hon sopran och gör Michaëla. Lite för tung för min smak. Katarina Dalayman gör som många sopraner före henne, snor åt sig mezzorollen Carmen, men som väntat har hon inga problem ens nere i källardjupen i En vain pour éviter les réponses amères.

Jag vet från hennes tolkningar av Brünnhildorna och Floria Tosca att hon har en effektfull överväxel att ta till rent volymmässigt. Den ransonerar hon här. Ännu mer röstlig expressivitet hade fungerat väl.

Michael Weinius lade om sin röst till tenorläget 2003 från att ha varit baryton. Lirico-spinto beskriver han rösten på sin hemsida. Fram till denna Carmen höll jag inte med om det, även om han visade något av samma kvaliteter i Vattnäs i somras; mer spinto, mer tenore robusto var min föreställning och Wagner har han ju på repertoaren.

Här överbevisar Weinius mig på det ljuvligaste sätt. Ibland sammanfattar ordet vackert en hel röstupplevelse.

Men mest elegant är serben David Bizic som gör den fingerborgsdjupe alfahannen Escamillo med sådan precision, lustfylldhet och självklarhet att han blir rent magnetisk. Det som borde vara en hopplöst ytlig roll blir en otrolig uppvisning

Annons