Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Språkforskare: "Våmhusmålet har hamnat i skymundan"

/

DT fick vara med när Martin Ringmar, språkforskare, besökte Våmhus för att undersöka en pikant detalj i Våmhusmålet.
Samma fenomen förekommer även i Orsa.

Annons

Det blev en annorlunda eftermiddag för Gunilla Albertsdotter när Martin Ringmar kom på besök. Gunilla må vara kantor i Våmhus men klangerna som Martin ville lyssna på var inte direkt av det melodiösa slaget.

Han var snarare ute efter hennes, och sönernas, tungomål.

– Jag är här för att undersöka en speciell detalj i grammatiken, förklarar Martin Ringmar, språkforskare i Lund.

Han besökte Gunilla då hon ärvt den pikanta dialekten du finner i Våmhus. Likaså hennes barn. Mer konkret tillbringade Martin tio dagar i byn för att se vad som finns kvar av ackusativ i språkbruket.

De som läst tyska har nog koll på ackusativ som är ett kasus som, framför allt, används för satsens direkta objekt.

Men bli inte ledsen om du inte begriper. Martin försöker förklara det så här för reportern: på tyska heter det exempelvis "der Mann" i nominativ och "den Mann" i ackusativ. På Våmhusmålet säger man på liknande sätt "je kulla" om en flicka är subjektet, den som gör något, men "jena kullu" om hon är objekt.

Ett fenomen som i mångt och mycket har trillat bort från rikssvenskan.

– Jag är här för att undersöka hur mycket som finns kvar av ackusativ i Våmhusmålet. Det är nämligen bara i trakterna kring Ovansiljan det har hängt kvar. Det har försvunnit i Mora och Älvdalen men det finns kvar i Våmhus och Orsa, berättar Martin.

När DT träffar Martin har han redan tillbringat flera dagar i Våmhus så han har redan fått en fingervisning om den grammatiska detaljen:

– Det är ganska mycket kvar. Det är spännande.

Parallellt med Martins arbete i Våmhus bedriver Eva Olander i Orsa liknande studier.

Varför finns denna detalj kvar här men inte exempelvis Älvdalen?

– Det finns många teorier. Inom fonologi finns det en term som heter apokope som innebär att en vokal i slutet av ett ord faller bort. I exempelvis älvdalskan hör man ofta inte slutvokalen. Då kan det vara svårare att lära sig grammatiken än till exempel i Våmhus eller i Orsa.

Martin påpekar att dialekten förändras väldigt snabbt nu:

– Vi undersöker också förändringsprocessen. Därför är det så roligt att prata med folk i flera generationer. Jag har pratat med nioåringar och nittioåringar och alla åldrar däremellan. Det har varit mycket givande.

I slutändan kommer det hela resultera i en forskningsartikel och möjligtvis kommer de redovisa sina resultat på en konferens. Men det hela är viktigt då Martin känner att Våmhusmål kommit något i skymundan:

– Det finns nog en känsla av att man bara pratar om älvdalskan. Men det är inte älvdalingarnas fel, skrattar Martin. Jag tycker inte att man forskat för mycket om älvdalska. Man har snarare gjort för lite kring de andra dialekterna.

– Men en sak man missar när man enbart inriktar sig på Älvdalen är att det egentligen rör sig om ett större språkområde. Det är märkligt att se på älvdalskan som en isolerad företeelse. Man har ju dalskat i hela Ovansiljan. Det finns mycket att göra även i andra byar. Det är inte alltid älvdalskans som är mest intressant eller avvikande.

Gunilla ställde upp på denna intervju med Martin då hon vurmar för dialekten:

– Vi pratade alltid Våmhusmål hemma. Mina syskon, föräldrar och grannar. Det är mitt modersmål, betonar hon.

Hon hoppas och tror att målet fortfarande har en plats i bygden:

– Jag tror att det finns ett större intresse kring dialekter i dag. Vi är en del föräldrar som pratar mål med våra barn.

Om inte annat håller Erik och Albert, sönerna, fanan högt då de pratar Våmhusmål:

– Det har varit kul att hjälpa till, konstaterar de.

Se också: Majt Arkeberg i Våmhus visar hur det låter när hon använder mål på jobbet

Se också: Älvdalen byn med ett eget språk

Se också: Sylvia Måsan gick in i väggen men kom tillbaka med hjälp av Sollerömålet

Mer läsning