Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

"Mora har skapat sin egen kris"

Plötsligt stod han bara där i Viasats ishockeysändning 2011.

En kontorsgubbe i dunjacka och glasögon med markanta bågar.

Peter Hermodsson drog några halvplumpa skämt på klockrent Moramål som ingen riktigt förstod.

Nestor Håkan Södergren skruvade obekvämt på sig.

Som en ishockeyns Don Quijote förklarade MIK-basen att det inte var ett självändamål för en sportchef att kunna ishockey och att sporten ofta var allt för konservativ.

Håkan Södergrens ansikte skiftade från rödlätt till askgrått.

Morabasen bara fortsatte, som en skenande slåttermaskin.

Själv myste jag av föreställningen: "En katt bland hermelinerna".

Jag har alltid gillat människor som vågar. Människor med visioner, vilja och en visst mått av galenskap.

Peter Hermodsson kan kryssa i alla boxar på CV:t.

Sedan den där Viasat-sändningen har han:

1) Rekryterat sin Sancho Panza, Patric Wener, lugn och samtidigt uppkäftig tränare från Österrike.

2) Plockat in ett halvt lag oprövade spelare från Europa, fått kritik och försvarat sig med god scouting, för att ett par månader senare skicka iväg en hand full av dem.

3) Med krigshot drivit igenom NHL-frågan, plockat in Anze Kopitar och sedan tvingats vinka adjö och nu se lagbygget haverera.

Lagom till säsongsstarten drog så Don Quijote och vapendragaren åt strängen på bågen så hårt att knogarna vitnade när man presenterade målsättningen: "Mora ska vara ett topplag".

Uppstudsigt? ja!

Naivt? Så in i bängen!

Jag ska villigt erkänna att jag varit mer än kritisk till flera sportsliga beslut och målsättningen, men fullkomligt beundrat glöden.

I lördags mötte jag Peter Hermodsson igen.

Han satt ensam kvar på läktaren i FM Mattsson Arena efter att 1799 åskådare lämnat hallen.

Hermodsson stirrade tomt fram för sig.

2–6 förlusten mot Asplöven hade precis följts upp av ett nytt bottennapp mot Troja, 2–3.

All rock n roll var som bortblås.

Morabasen såg ... trött ut.

Det som var en fullkomlig galaföreställning i Globen för en knapp vecka sedan har hastigt, och mindre lustigt, förvandlats till en enda likvaka.

Hermodsson försökte med att det funnits både en plan-a, plan-b och en plan-c.

Nu ska klubben värva sig ur krisen.

Ursäkta?

På vilken marknad och med vilka pengar?

Jag sätter mig i bilen och lämnar Mora.

Frågan maler i huvudet: Vem är det Mora IK har försökt lura egentligen?

Klubben har gasat, så in i hela helvetet men nu är verkligheten på väg i kapp.

Det har aldrig någonsin funnits täckning för topp tre, kanske inte ens topp sju när man bytt över halva truppen.

Nu sitter klubben där, med en uppsnackad trupp, en publik som sviker och ett Oskarshamn och Örebro som jagar likt två vinthundar där bakom.

Klubben har, helt på egen hand, lyckats skapa en kris som aldrig hade behövt inträffa – bara man haft en målsättning baserad på sunt förnuft och lite smartness.

Nu hoppas jag att Hermodsson trycker på paus.

Andas och funderar igenom läget, och försöker ta lärdom.