Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Moneybrother blev byggjobbare - nu är han tillbaka

Han har smakat på livet som byggjobbare och rest jorden runt i jakt på musiken. Nu släpper Anders "Moneybrother" Wendin sin nya skiva och han vill att den ska kännas som vind i håret.

Annons

Jag träffar Anders Wendin på Café Dello Sport på Högalid i Stockholm. Det är fortfarande hans stamhak, trots att han sedan i våras flyttat från sin lägenhet som låg runt hörnet och numera bor i hus på Värmdö. Han tar sitt nya liv som husägare seriöst – inför flytten gick han till och med som lärling hos en byggnadssnickare i tre månader.

– Jag gjorde det gratis och fick ta skitjobben. Det hände ju att folk kände igen mig när man skulle lägga om nåt tak i Danderyd och de undrade "vad fan gör du här?". Jag fick skriva autografer ibland och någon på ett byggvaruhus ville ta kort. Jargongen i en turnébuss kan vara tuff, men är som Kindergarten jämför med rörläggarna på rasten. Herregud vilka jävla ord man fått höra, säger han.

Anders Wendin verkar vara på ett strålande humör, men så sent som i våras kunde man läsa i en intervju i tidningen Café att han mer eller mindre varit nere i skiten och vänt. Så illa som det verkade var det dock inte, menar han idag.

– Jag blev lite förvånad när jag läste artikeln, faktiskt, säger han.

Samtidigt så menar han att det alltid har funnits ett visst mått av flykt i hans beteende. Bland annat genom att resa har han hållit sin vardagstristess och rastlöshet stången – och i bakgrunden skvalpar minnet av den lilla bruksorten, för evigt inpräntad i självbilden. De första femton åren av hans liv "hände ingenting", vilket skapat ett behov av att ta sig ut i världen. Redan den första egna resan som 22-åring, en charter till Kreta, gav mersmak.

– Jag minns att jag tänkte "vad fint det är, tänk att folk kan ha det så här?" Sedan har jag bara fortsatt.

Inspelningen av den nya skivan This is where life is, som släpps på onsdag, gjorde att han kunde kombinera sina två passioner. Han reste till studios i halva världen för att spela in. Anledningen var dels att han ville förmedla en känsla av "fritt vagabondliv", men också för att han fått studiotid av företaget Red bull för att han ställde upp som jurymedlem i en musiktävling. Red bull visade sig ha studior lite varstans. Grunderna spelades in i Chicago och sedan besökte han Los Angeles, Rio De Janeiro, Kingston, Auckland, Cape Town, London och Ludvika.

– Det var billigare för mig att spela in i Chicago än i Stockholm som dollarn ligger nu. Jag tror att vi hade gjort resan ändå, även om vi kanske inte hade åkt till precis alla ställen. Red bull ägde inte alla studios, men åker man runt jorden och ska göra fem stopp så blir det inte så mycket dyrare om man ändrar det till nio stopp.

De olika platserna och människorna han träffade har naturligtvis präglat resultatet, men någon world music-skiva var han inte ute efter att göra.

– Jag ville fortfarande vara mig själv, men ta in omgivningen omkring mig. Jag är inte en sådan som går all in och sätter en prick i pannan bara för att jag åker till Indien, säger han.

– Om man verkligen tar isär plattan så kanske man hör en gitarrist som kanske tänker lite annorlunda än en snubbe från Stockholm, eller rytmer från en percussionspelare som är skolad på ett annat sätt.

Allt stöptes i en analog, varm ljudbild. Så gammeldags att P3 skickade tillbaks filerna när den första singeln skulle gå till radion för att de trodde att det var något fel på dem. Det lät för opolerat.

– De är väl vana vid Avicii.

Under skivinspelningen så följdes han också av ett filmteam som dokumenterade allt. Hemma i Ludvika fick han strosa runt i sina gamla kvarter, träffa gamla bekanta och spela hos MC-klubben Immortals, där trummisen i hans första riktiga band Superwed är vice president. Själv kommer han att få se filmen för första gången på tisdag, då det är releasekalas.

– Vi knackade på i min farsas gamla hus i Ludvika. Vi kollade på mitt gamla pojkrum och det visade sig att han som bodde där nu har mina skivor. Det kändes helt sjukt att han lyssnar på mina låtar i samma rum som jag stod och mimade med en pappgitarr.

Han återkommer ofta till uppväxten i Ludvika, men det var under gymnasietiden i Falun som han blommade upp och träffade likasinnade. Han gick estetlinjen på Lugnet i en årskull där anmärkningsvärt många har lyckats – fotografen Helena Blomqvist, filmaren Manne Lindwall, författaren Titti Persson, skådespelaren Henrik Ståhl och fotografen Niclas Brunzell för att nämna några.

– Niclas har fotat omslaget till skivan faktiskt.

Under intervjun får Anders Wendin ett sms från sin pr-agent. Det är den första recensionen på skivan som trillat in och den har fått åtta av tio i Sonic magazine. Han sjunker ihop av lättnad och slår knogarna i mina i en "homie"-hälsning som jag reflexmässig besvarar.

– Dagarna när jag fick högsta betyg vad jag än gjorde är över, men jag har fortfarande inte haft någon riktig backlash. Det hade till och med Håkan Hellström under en period.