Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord över Bo Ericson, Borlänge

Tungt blev beskedet strax före jul om min barndomsvän Bo Ericsons sjukdom och bortgång. Riktigt svårt har det därför varit att få till ett minnesord.
I många år bodde Bosse som vuxen med sin egen familj på Leksandsgatan, där han som den klippa han var saknas av många.

Annons

Bosse fyllde 70 i juni i fjol, så det var ingen hög ålder, men den 8 december var hans tid ute, trots att han varit vältränad idrottsman hela livet. Jag känner verkligen med hans närmaste, makan Ulla (f Lissdaniels) samt barnen Magnus och Malin med familjer.

Många andra bekanta har också gått bort den senaste tiden, varav ett par barndomskamrater till, just från Majorsgatan, där vi växte upp på 1950-talet. Då var vi stora gäng i olika åldrar, som lekte och idrottade ihop och på kvällarna spelade vi brännboll. Jag hoppas att det gamla gänget, som nu är borta, kan fortsätta med de trevliga aktiviteterna och den fina sammanhållningen även i himlen.

Familjen Ericson med sonen Bo, då en liten parvel, flyttade in i vår trappuppgång i Forssa, där våra familjer redan från början blev bästa vänner. Mina föräldrar Gurly och Bruno blev ”Tant Gull och Fabbo Bun”, medan jag var ”Liina” (med långt i). Bosse var fem år yngre än jag och blev som en lillebror för mig, då ingen av oss hade syskon. Gärna ville han vara uppe hos oss på tredje våningen och leka och vi fick vara barnpiga åt honom ibland.

Ofta klädde mor Karin honom i ljusblått, som han passade så bra i, med sitt fina, ljusa hår. Han var en söt liten kille med spring i benen, så man fick vara snabb i vändningarna! Utomhus var det sele, som gällde, när han skulle dras i vagn. Snabbheten kom ju väl till pass senare i hans idrottsutövande, för idrotten kom att uppta en stor del av hans liv.

Bosse blev med tiden en stilig ung man och en av de hyllade stjärnorna i Tunabros framgångsrika ishockeylag. På isen var han en krigare och kunde tända till, om det behövdes. En åskådare med tjatiga kommentarer, fick till slut svar på tal av Bosse. Han tvärnitade vid sargen, spände ögonen i mannen och rappade i med en något starkare version av: ”Gör det själv då, så får du se, hur gott det är."

Långt senare blev Bo Ericson under många år uppskattad tränare för Ornäs duktiga damlag i fotboll, där dottern Malin länge ingick.

När Bosse blev större spelade vi sällskapsspel på kvällarna och det gillade han skarpt. Mamma bjöd på bredda smörgåsar och vi hade så roligt att han en gång, när han satt och vägde på stolen, skrattade så att han föll i golvet med en präktig duns! Då blev det fart på Karin och Emil, som kom rusande uppför trapporna och oroligt undrade vad som stod på.

Det var knappt vi kunde svara som vi skrattade. År 1961 var vi de första som fick TV i trappuppgången, så hos oss samlades familjerna för att titta tillsammans. Det gällde att fixa sittplatser åt alla, men de yngsta satt gärna på golvet och då ordnade det sig alltid. Vilken gemenskap man hade på den tiden.

När papporna var på jobbet cyklade vi på morgonen med våra mammor ner till Ericsons stuga vid Runn, intill Båtklubben i Sunnanö. Vägen dit gick förbi den välkända fågelsjön vid Utendal, där det oftast fanns svanar. Bosse, som när han var liten hade litet svårt att säga bokstaven s, utropade då till mor Karins bryderi: ”Mor, mor titta på f-n!”

Med blossande kinder såg sig Karin om, ängslig att någon hörde. ”Vad ska folk tro?” lät hon undslippa sig. Än i dag passerar jag ”Svansjön” i princip var och varannan vecka och minns denna gulliga lilla barnhistoria med ett leende.

Deras stuga, som senare blev två, var ett underbart ställe, där vi upplevt många härliga sommardagar. Vi badade, simmade, solade, fikade, lekte, byggde kojor, fiskade och rodde, tills papporna kom cyklande ner mot kvällningen. När vi ätit bjöd Emil på en båttur med motorbåten och lyckan var fullständig för Bosse och mig. Ja, min pappa följde också med, men mammorna var litet skraja för sjön och stannade i land.

En gång hade Ericsons, som bodde på andra våningen, låst sig ute och enda möjligheten var att ta sig in genom ett öppet fönster. Till all lycka stod badrumsfönstret öppet, för vi brukade vädra den vägen, när vi var ute.

Det är ju ett pyttelitet, fyrkantigt fönster, som inte vem som helst kan ta sig igenom, men Emil och Bruno höll i Bosses ben och armstark och smidig som han var, lyckades han häva sig in den vägen från balkongräcket utanför trapphuset. Gissa, om vi var imponerade av bedriften? Än i dag känner jag den isande skräcken, ifall han skulle ramla ned.

Även om det nu skulle kunna bli en hel bok om livet på Majorsgatan, vill jag hedra min barndomsvän Bosse med den här lilla berättelsen från vår barndom i Forssa.

Nu har han fått träffa sin mor Karin och far Emil, som han saknade så, när de gick bort, och sin mormor Bajer Anna från Skansbacken i Nås. Hon som var kusin med tvillingflickorna Hol Kristina och Hol Katarina bland Jerusalemfararna och under åren gav oss en bred inblick i allt som rörde deras utvandring. Vi fick hjälpa till med den spännande brevväxlingen på engelska, då släktingarna senare hade hunnit glömma svenskan, både där i Jerusalem och i USA, dit några ättlingar flyttade sedan.

Ja, familjen Ericson bär jag för alltid med mig i mitt hjärta.

Lena Gäfvert

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips
Annons