Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord över Inger Grudin-Brandt

Annons

Cembalisten och klaverspelaren Inger Grudin-Brandt, Stockholm och Malung avled den 12 maj i en ålder av 84 år. Närmast anhöriga är brodern Stefan Grudin och sonen Jens Brandt med familjer.

Inger tillhörde de första elevkullarna vid Stockholms sångklasser (nu Adolf Fredriks musikklasser) och hon tog pianolektioner för bl a Hilda Waldeland. Vid 14 års ålder var yrkesvalet klart: hon skulle bli pianist. Efter studentexamen började hon därför studera för Hans Leygraf i Darmstadt, men fann efter två år att hennes händer inte räckte till för den stora pianorepertoaren. En vän föreslog att hon istället skulle studera cembalo för Fritz Neumeyer i Freiburg.

Neumeyer var en av sin tids ledande experter på vad som idag kallas stilinformerad uppförandepraxis och hade i sitt hem en samling spelbara äldre klaverinstrument. Han var också en varm förespråkare för det tonsvaga men uttrycksfulla klavikordet. För Inger öppnades en helt ny värld och hon blev kvar i fyra år.

Hon var nu fast rotad i Tyskland, hade bildat familj och försörjde sig som musiker, men efter en skilsmässa valde hon 1970 att flytta tillbaka till Sverige tillsammans med sonen Jens. Nu inleds det som ska bli Ingers livsgärning: att väcka intresse för de historiska klaverinstrumenten. Hon tar körkort och reser landet runt i en Toyotabuss lastad med cembali, klavikord och hammarklaver, hon ger konserter och anordnar kurser. Genom sina kontakter med instrumenttillverkare i Tyskland och USA blir hon svensk återförsäljare av klaverinstrument och byggsatser till sådana. Hon spelar in flera skivor, bl.a. för bolaget BIS och hörs regelbundet i Sveriges Radio. Genom att bilda föreningen Svenska Klaverets Vänner realiserar hon en av sina kungstankar: att låta professionella och amatörer spela för varandra och umgås under trivsamma former.

I slutet av 80-talet flyttar Inger till sin farmors gamla hus i Mora och några år senare till ett stort sekelskifteshus i Malung. Instrumenten tar plats och hon vill bort från storstaden. Hon engagerar sig nu även politiskt.

Hennes sista år kommer att förmörkas av sjukdom. Hon tvingas lämna huset i Malung och se instrumentsamlingen skingras. Ändå handlade hennes sista ord till mig om tacksamhet: över att ha fått leva ett långt och innehållsrikt liv och över att ha fått möjlighet att hålla på med det hon älskade. Den tacksamheten delas av oss som hade förmånen att få lära känna Inger.

Hans-Martin Riben, vän, byggsatsköpare och f d chef för Musikmuseet

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips

Tipsa oss!

Har du något du vill berätta eller kanske fångat något intressant på bild?

Skicka tips