Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Min dotter får inte veta att jag tigger"

/
  • När Joanka är borta hela dagarna för att tigga, ser maken efter deras två barn.

Familjens hus spolades bort i en översvämning i Bulgarien.
Helt plötsligt fanns inget kvar och de flydde till Sverige och Borlänge.
– Min nioåriga dotter vet inte att hennes mamma tigger på gatan här, säger Joanka.

Annons

Joanka och hennes man är romer från Bulgarien. Vi träffar henne utanför en mindre matbutik där hon ofta brukar hålla till. Hon sitter på en plastpåse med tidningar. Bredvid henne står en liten sliten ryggsäck och en vattenflaska. Kläderna är rena och hennes hår bakåtkammat i en tofs.

– Sitt, sitt säger hon och erbjuder mig ryggsäcken att sitta på.

Hon ler mot de som går in i butiken, men hennes ögon är trötta.

Resurserna var knappa hemma i Sofia, Bulgarien, så Joankas man hade lämnat familjen för att söka arbete i Sverige.

Men hon och de två barnen hade i alla fall tak över huvudet och mat för dagen.

I slutet av juni i år inträffade katastrofen. Delar av Bulgarien drabbades av kraftiga regnoväder med översvämningar som följd.

– Vårt hus spolades bort, kvar blev ingenting. Vi romer har heller nästan ingen chans att få socialbidrag, berättar Joanka.

Med lånade och sparade pengar lyckades maken i Sverige till slut få ihop biljetter för att familjen skulle kunna ta sig hit.

Sedan dess har de hankat sig fram genom att tigga och samla burkar i Borlänge. Ändå anser Joanka att de haft tur, jämför med många andra landsmän som är här.

Maken har lyckats få tag i ett litet rum att hyra. Men det är väldigt dyrt och nästan allt de får ihop går till hyran.

– Men eftersom vi har barnen med, så kan vi inte bo på gatan, säger Joanka.

Barnen vet heller inte att föräldrarna turas om med att tigga på dagarna.

– Därför vill jag inte att du fotograferar mig. Jag vill inte att min nioåriga dotter ska se mig i tidningen, säger Joanka och tittar ner på sina händer.

En man kommer ut ur butiken och ger henne en påse med färskt bröd och ett paket ost.

– Hon ler, lägger händerna mot sitt hjärta för att visa att tacksamhet.

När jag frågar om framtiden, tittar hon än en gång bort. Svaret dröjer.

– Så långt vågar jag inte tänka. Vi tar en dag i taget, men drömmen är att barnen ska få gå i skolan igen, säger Joanka

Fotnot: Joanka heter egentligen något annat.

Annons