Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mikael Strandberg cyklade 120 mil till Dala-Järna – tillsammans med sina döttrar: "Den bästa av alla turer jag gjort"

Äventyraren Mikael Strandberg från Dala-Järna cyklade från Malmö till hembyn – men har nordligare mål i sikte.
Döttrarna på sju och nio år var med hela resan – efter att ha lärt sig cykla med bara två veckor till avfärd.
– Vi tränade två-tre timmar varje dag och då lär du dig, säger Strandberg.

Mikael Strandberg, 58, är mannen som cyklat från Chile till Alaska, vandrat genom Jemens öken och skidat i Sibirien i 58 minusgrader.

Senast var han aktuell med filmen "Ett grönländskt äventyr", som ger en naken inblick i det vardagliga livet där han flyttar till Grönland med sina barn och deras mamma. Filmen hade premiär i februari i år.

När jag blir arg till exempel, så svär jag ju på järnamål, så det sitter i ryggmärgen

Den senaste resan gjordes emellertid inom Sveriges gränser och han gjorde den tillsammans med sina döttrar, Dana, 7, och Eva, 9. De cyklade från Malmö – där Mikael Strandberg numera bor – till Dala-Järna, där han är uppväxt.

– Det har varit den bästa av alla turer jag gjort, speciell på så vis också med barnen, säger han.

När vi träffar honom är den en solgassande dag i Dala-Järna och han har precis varit ute på en löprunda.

– Det gick bra, men jag hann inte in i duschen, men jag hoppade det ska gå bra ändå, säger han på sin karaktäristiska dialekt.

Mikael Strandberg bor hos sin bror Kalle och hans fru Siv när han är i hembyn. Döttrarna Dana och Eva rör sig över hela tomten, tämligen oberörda av den långa cykelturen som avslutades bara två dagar tidigare.

– Det har varit en väldigt speciell tur, jag har träffat familj på min pappas sida som jag inte har träffat så mycket förut. Det är skönt att komma hem, säger Mikael Strandberg.

Känns det som att komma hem?

– Ja ens rötter är ju här, och man talar dialekten härifrån. Även om jag bor i Malmö så. Det är ju ens språk, när jag blir arg till exempel, så svär jag ju på järnamål, så det sitter i ryggmärgen.

Turen han gjorde tillsammans med sina döttrar gick längs den så kallade Sverigeleden från Malmö till Dala-Järna med en del utflykter längs vägen. Totalt hade de cyklat en sträcka på 120 mil när de anlände till pappa Mikaels hemby.

– Så fort jag kom in i Dalarna så träffade jag en barndomskamrat som jag gick nio år i skolan tillsammans med. Då kom vi in på bakgrunden i Dala-Järna och hur mycket det präglat ens liv, han precis som jag hade en far som tidigt gick bort. Att gnälla och klaga, det är något fult i Dala-Järna, det kom vi fram till.

Har man följt Mikael Strandberg så får man intrycket av att han sedan tidig ålder ville lämna byn för att se sig omkring i världen. Livet i Dala-Järna var inte för honom.

– Ser man till hur vi hade det på sextiotalet när jag växte upp, så var det ganska knapert. Men vi blev lärda att alla människor är lika mycket värda och det har varit oerhört viktigt att ha det med sig på mina färder och i livet i stort.

Är det någon som torde fått användning av den uppfostran så är det Mikael Strandberg. Han har träffat folk från alla världens hörn, med alla tänkbara typer av bakgrunder och status. Strandberg är både slott och barack, men mest barack. Han har genomgående under sina resor visat ett stort ointresse att bemöta överheter på ett annorlunda sätt.

Who the fuck cares about Winston Churchill

Som den gången han var i Harrow i nordvästra London, under dokumentären "Mannen med barnvagnen". Strandberg var där för att få berättat för sig om internatskolans baksida av en före detta elev.

Mötet blev inte vad Strandberg tänkt sig och att den gamle premiärministern av Storbritannien Winston Churchill gått på skolan, intresserade inte en märkbart irriterad Strandberg som utbrast: "Who the fuck cares about Winston Churchill".

– Oavsett vem jag träffat, om det varit någon stor maktperson eller någon historisk person, så har jag inte gjort skillnad på dem. Som den gången jag träffade Buzz Aldrin. När man har med sig det från Dala-Järna så spelar det liksom ingen roll om personen var två på månen eller inte.

Hur träffade du Buzz Aldrin?

– I New York på Explorers Club, där hade jag ett framträdande tillsammans med några andra och han var där.

En stor hake med den 120 mil långa cykelturen var att döttrarna Dana och Eva överhuvudtaget inte kunde cykla för ens två veckor innan avfärd.

Tillsammans har pappa och döttrar tränat tillsammans i Malmö för att ha en chans att klara resan.

Hon tjongade rätt in i något

Att hitta en plats för att träna i ett Malmö med tung trafik och mycket folk i rörelse var inte lätt, menar Strandberg. Men övning ger färdighet.

– Det är bara att mala på. Vi tränade två-tre timmar varje dag och då lär du dig. Dana visste inte hur man skulle stanna i början, en gång så kom hon i full fart och så låste det sig för henne, så hon tjongade rätt in i något. Men de är tåliga tjejerna.

Dana berättar om förberedelserna:

– Pappa höll i oss och sköt på cykeln, jag hade svårt att svänga i början men jag lärde mig snabbt, säger den yngre dottern.

Mikael Strandberg har förståelse för att det väcker uppmärksamhet att hans döttrar på sju och nio år genomfört färden. Däremot har reaktionerna varit positiva i allmänhet.

– De har fått mycket positiv feedback, folk är chockade att de klarat av det, säger Strandberg.

Mikael Strandberg har dokumenterat färden med sin kamera. Tanken är att cykelturen till Dala-Järna ska ingå i ett framtida projekt.

Strandberg har Nordpolen i sikte.

– När jag fyller sextio år så ska jag göra något som som egentligen är omöjligt vid den åldern. Då finns det i den här branschen en enda färd som har något värde där och det är Nordpolen, säger han.

Cykelturen från Malmö till Dala-Järna var bara en etapp i en längre färd som har Nordpolen som mål. Strandberg tänker cykla till starten av den turen.

– Nu har jag och tjejerna gjort etapp ett, sedan gör vi etapp två i vinter, på sportlovet gör vi den tredje och nästa sommar kör vi förhoppningsvis sista biten till starten. Totalt är det runt tolv tusen kilometer, så det här var bara en liten skvätt, men ungarna följer ju inte med till Nordpolen men iallafall så långt det går.