Pop. På Pernilla Anderssons nya skiva finns känslan från förra albumet Ö kvar. Men tonen är en aning mindre solkysst, låtarna lite otydligare utmejslade. Hon är behaglig på det finstämt lågmälda sättet. Med tvärflöjtar, stråkar, percussions och vispande virveltrummor skapar hon en känsla av rörelse utan att vifta med armarna. Samtidigt är det albumets svaghet. Ibland behövs mer kraft för att avtrycken inte ska blekna. Hon landar någonstans mellan Bo kaspers orkester och Sofie Zelmani med sin bluesiga feel good-pop men låtarna man inte riktigt orkar med är för många. Betyget blir svagt.
Annons
