Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mats Eriksson-Uhrs egen berättelse

" Jag ska här försöka mig på att ge min bild av hur vi blev omhändertagna av Dalregementet under de första dygnen efter Mattias Flinks dödskjutningar i Falun 11/6-94.

Eftersom jag under min tid som officer på Dalregementet varit engagerad i både hemvärn- och

lottautbildningar så var jag även delaktig i utbildning av den lottakurs som under en vecka fick utbildning på Dalregementet vid den här tidpunkten.

AMU 2 som lottakursen hette omfattade totalt 15 personer, 14 flickor och 1 kille.

Dom kom ifrån hela landet. Jag var kurschef och till min hjälp hade jag ytterligare en kapten och

en fänrik. AMU 2 innebär att alla genomfört en grundutbildning tidigare och denna kurs var fortsättning, vilket innebar att det skulle vara lite mer avancerat med strapatser, ledarskap och olika problemsituationer inlagda.

Vi övade skjutning, orientering, stridsmoment, skyddstjänst och brandövning. Dessutom hade vi två nätter i fält då allt som vi tidigare gått igenom övades fältmässigt.

Det var en stark grupp med mycket god sammanhållning. Det visade dom när förflyttning i arméns gummibåtar och förflyttning både till fots och med arméns cyklar genomfördes.

Gruppen ryckte in till Dalregementet under en lördag och nästföljande lördag (11/6) skulle de få åka hem igen.

Ytterligare två utbildningsavdelningar fanns inne samtidigt. Det var Bilkårister, en grupp som fick utbildning på "bil med släp" och en grupp som utbildades på "lastbil".

När vi slutligen var klara med all utbildning (fredagen 10/6) så skulle vi senare på kvällen samlas för en gemensam middag i "nya matsalen" på Dalregementet. Alla utbildningsavdelningarna deltog vid middagen.

Vi njöt av god mat och olika sånger framfördes, humöret var på topp.

Vid 21-tiden avslutar min avdelning middagen, för att tillsammans gå ner till "Banken" där vi drack varsin öl.

Vid 22-tiden går återigen tillsammans ner till discoteket som ligger mitt emot Dalarnas museum. Jag vill minnas att det då hette "Vischy nouv" eller något liknande.

Jag ser då att Mattias Flink sitter på en bänk framför "Storas arkiv", snett mitt emot diskoteket.

Min fänrik går fram till Flink och pratar med honom. Vi andra går in på diskoteket.

Vid 01.00-tiden går jag upp till regementet för att sova.

Utnyttjar ett logement på A-kasern, den kasern som ligger närmast kasernvakten.

Min kurs finns på B-kasernen. Vid 02.00 stänger diskoteket och min kurs och övriga Bilkårister, som också fanns på samma diskotek börjar gå tillbaka till regementet.

Klockan 02.30 väcks jag av skjutande. Jag reagerar inte då, eftersom det samtidigt pågick "gardenparty" på regementets officersmäss i kanslihuset.

Vid en annan fest på officersmässen, i december -93. så hade man avfyrat ett våldsamt fyrverkeri vilket orsakat protester bland kringboende och många officerare fick skäll av regementschefen.

Nu trodde jag att det var ett liknande fyrverki även den här gången, men det var Mattias Flink son svarade för detta fyrverkeri.

Jag blev väckt cirka 02.40 och blev informerad om att något hänt i parken, mellan regementet och lasarettet.

Fick sedan uppgift att kontrollera min kurs logement och det visade sig att vissa sängar var tomma. Ganska snart framgick det att de saknade var skjutna.

Jag väckte upp resten av kursen och vi samlades i lektionssalen på B-kasern.

Min fänrik, på kursen, hade gått tillsammans med en annan flicka ur kursen, cirka 20-30 meter framför de skjutna flickorna. När han och flickan korsar vägen mellan regementet och lasarettet skjuter Mattias mot den grupp med flickor som går tillsammans. Dom är sex stycken i den gruppen.

Fem dör och en överlever. Fänriken springer tillbaka och ger första hjälpen. Flickan som han gick tillsammans med springer in till kasernvakten.

Nu är vi samlade i lektionssalen och fänriken sitter där med helt nedblodade jeans.

Vid 06.30-tiden blir vi inbjudna till officersmässen på kaffe. Officerare börjar samlas. Man springer omkring

och försöker organisera sig. Det är ett virvarr av röster, knakande parkettgolv. Vi beslutar oss för att gå tillbaka till lektionssalen, för att få lugn och stillhet.

Vid 9-tiden söker jag efter regementsläkaren och hon hittar jag på regementschefens kontor. Jag ber henne komma ner till oss i lektionssalen, men hon har inte tid.

Regementsprästen kommer ner till oss och sitter bland oss i omkring 1½ timme, utan att säga ett ord.

Många av oss gråter, även jag.

Till slut kommer regementsläkaren ner till oss. Jag ber henne ta hjälp ifrån lasarettet, kurator m.fl. men hon meddelar att man beslutat att de som finns innanför regementets grindar skall omhändertas av regementet själv.

Sedan tar hon in mig och min ställföreträdande chef på ett logement och beskriver vårt omhändertagande som "en katastrof i katastrofen".

Personalvårdskonsulenten (Dalregementets) kommer ner till oss och säger att kursen skall skickas hem, ingen debrief skall genomföras.

Kursens utrustning får lämnas in av andra. Jag ser personligen till att alla kursdeltagarna skjutsas till busstationen, järnvägsstationen och flygplatsen. Nu börjar jag känna ilska, och är dessutom mycket ledsen över vårt omhändertagande. Alla skickas hem två och två, ingen reser helt ensam.

Eftersom det är "helgordning" i matsalen, så serveras middagen 15.30. Jag äter i matsalen och blir uppvaktad av regementets två personalvårdskonsulenter, som förstår att jag är mycket arg över regementets hanterande.

Jag säger att det är ingen idé att prata med mig, utan det skulle i så fall skett när hela kursen var samlad.

En major skjutsar mig till polisen i Falun för förhör, eftersom jag var den siste som pratade med Mattias Flink. Majoren är också rädd.

Han får motorstopp, växlar fel och kör som en nybörjare.

Jag delger polisen min pratstund med Flink, och blir skjutsad hem av majoren. Jag bor då i Korsnäs, i utkanten av Falun.

Nu är jag helt ensam hemma. Ringer till samtliga kursdeltagare och hör om dom har någon hos sig.

Under kvällen börjar jag skriva ner mina intryck av händelsen och vem som gjort vad.

Sover inget under natten. Sitter uppe och är helt vaken.

Tio år före den här händelsen, vrickade jag foten på en spaningsövning i Rommehed. Dagen efter den olyckan, ringde dåvarande stf. regementschefen hem till mig och frågade hur jag mådde.

Här sitter jag nu ensam och blivit av med 1/3 av en pluton, ihjälskjutna, och ingen ifrån regementet ringer och frågar hur jag mår!

En tidigare arbetskollega besöker mig under söndag förmiddag. Mycket tacksam för det besöket. Jag och övriga befäl åker upp till lasarettet för att eventuellt få någon hjälp. Möter kurator och lasarettspräst.

Dom är mycket chockade att få höra hur vi blivit omhändertagna. Dom har hela tiden suttit på lasarettet och varit redo att stötta krisarbetet, men ingen har hört av sig ifrån regementet.

Under följande dagar så möter jag samtliga föräldrar och anhöriga, som vill höra vad deras flickor gjort under utbildningsveckan.

De vill också veta var de bott.

Jag hämtar föräldragrupperna på lasarettet, visar var det hela skedde, och guidar dem inne på regementet.

Ingen annan ifrån regementet visar intresse att ställa upp på detta.

Reflektion: Hade jag gått tillsammans med gruppen som blev skjutna hade även jag fallit offer för Flinks kulor. Hade övriga kursdeltagare tagit samma väg hade det inte varit fem ihjälskjutna utan många, många fler.

Mats Eriksson-Uhr