Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Märklig fredspristagare

Annons

Även om den norska Nobelkommittén ibland gör mindre välbetänkta val, kan den sannerligen inte beskyllas för bristande fantasi.

Beslutet att ge fredspriset till en helt oprövad president Obama föreföll oslagbart. Emellertid har de vise i Oslo gjort det igen. Många trodde att det handlade om ett vilsekommet aprilskämt när kommittén tillkännagav att årets pris tillfaller Europeiska Unionen. Så väl var det inte.

Utan kännedom om vad som rörde sig i Alfred Nobels hjärna betvivlas att hans generöst donerade kvarlåtenskap var avsedd för hela nationer eller unioner. Enligt testamentatorn själv skulle belöningen gå till den som "hafva gjort menskligheten den största nytta". Det här med fredspris är en efterhandskonstruktion. Med tanke på att utmärkelsen sannolikt var hans sätt att gottgöra de egna innovationernas inte obetydliga bidrag till krig och förstörelse ligger det nära till hands att tro att han här avsåg personer och organisationer som kämpar för fred och nerrustning.

Visserligen var EU i sin begynnelse i högsta grad ett fredsprojekt. I det perspektivet borde priset ha gått postumt till fransmannen Jean Monnet, vars idéer om en sammanslagning av den tyska och franska kol- och stålproduktionen låg till grund för den så kallade Schumandeklarationen från 1950. Det praktiska EU-arbetet har knappast präglats av fredstanken. Här har ekonomin varit tongivande. Förvisso har det mellanstatliga samarbetet indirekt haft en fredsbevarande effekt. Europas nationer har hållit sams i snart 70 år. Det skulle de troligen ha gjort under alla omständigheter. Övertygande forskning visar att demokratier aldrig startar krig emot varandra.

Inte heller som externa fredsmakare har unionen direkt utmärkt sig. De näst intill obefintliga insatserna för tidigare Bosniens och nu Syriens hårt drabbade vittnar snarare om motsatsen.

Även om EU trots ovanstående invändningar skulle befinnas värdig utmärkelsen förefaller tidpunkten för beslutet ovanligt illa vald. Unionen står just nu inför sin största utmaning någonsin. Det är ingen överdrift att påstå att den slåss för sitt liv. För att överleva måste den både åstadkomma ekonomisk stabilitet och stilla den omfattande sociala oron i krisens kölvatten.

Mot den bakgrunden framstår kommitténs ordförande Jaglands brasklapp om att priset också ska ses som ett meddelande om att unionen inte ska glömma sitt fredsbejakande ursprung nästan osannolikt naivt.