Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Många upptåg i nya Trollflöjten

Röstligt hittar inte nationalscenen rätt lyriska kvaliteter för nya Trollflöjten, men det är en lustfylld uppsättning, full av roliga infall.

Annons

Ole Anders Tandberg gör sin tredje Mozartopera på Gustaf Adolfs torg och greppen känns igen från hans första, Cosí fan tutte.

Här finns också de extrema närbilderna som täcker hela scenen, tält slås upp, scengolvet täcks av pappersblommor, stumfilmskomiken tar plats och erotiken är tämligen explicit, om än här mer hotande i fallen Monostatos, Nattens drottning och ormen, symboliskt nog placerad i Taminos byxor.

Som i andra stora klassiker går det att välja tema att betona. Tandberg lämnar (kvasi)djupen i Trollflöljtens frimurartematik - grunda deklamationer om "sanning", "kunskap", "ljus" - ganska mycket därhän. Sarastros sekt blir en scoutpatrull vars tempel är naturen.

Ett avstamp finns också i tanken på Envar; allmängiltigheten i kombination med sagospelets drömkaraktär förstärks av att Tamino här sitter i publiken när dramat börjar (där ouvertyren tydligen är så urtråkig att han somnar). Andra sceniska spelplatser är klassrummet och bårhuset.

Det är piggt, muntert och i Ulf Peter Hallberg något ojämna översättning förekommer också ett skämt om begreppet "hen" under Pamina och Papagenos duett Hon och han. Varför man i kombination med språklig modernisering så ofta har uttal från 1930-talet, med "sig" i stället för "sej" respektive "hjärrr-ta" i stället för "hjärta" förstår jag bara inte.

Uppsättningen delar sin Sarastro med den i Dalhalla 2009-2010. Michael Schmidberger som en scoutledare som går med två käppar (?) övertygar mer här än i Dalarna. Den allra bästa sångliga insatsen gör emellertid Susanna Stern i Nattens drottnings högspecialiserade parti.

Det är möjligt att det finns en lucka nu, bland unga svenska, lyriska sångare. Nationalscenen har i alla fall inte hittat några röstligt ideala i rollerna som Pamina (Ida Falk Winland) och Tamino (Daniel Johansson).

I föreställningen blir det litet paradoxalt att som åhörare verkligen njuta av Johanssons fina spintotenor och önska sig att han medverkade i Rigoletto i stället, liksom Falk Winland skulle varit helt rätt som exempelvis Tosca.