Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Manea om exilens villkor

Rumänska författaren Norman Maneas Lyan är en roman om den inre exilens villkor under kommunismen förtryck och den yttre exilens existens i frihetens banala USA.

En roman som bjuder inspirerande motstånd efter en loj sommar, enligt Örjan Abrahamsson.

Annons

En efter en flyr de hemlandet, den socialistiska diktaturen Rumänien. Eller så lämnar de landet frivillig efter Ceausescus död, juldagen 1989. Förr eller senare hamnar de forna vännerna, den hemliga oppositionens intellektuella i exilens USA där de motvilligt möts i Lyan, rumänske författaren Norman Maneas andra roman på svenska.

Det råder stor spänning, motvilja men också nyfikenhet mellan romanens exilrumänska centralgestalter. Den skeptiske pologlytten Gora, författarcharmören Gaspar och så det kryptiska, namnlösa berättarjaget som sent och plötsligt dyker upp i berättelsen.

De har ingenting gemensamt längre, vid sidan av modersmålet och den undflyende skönheten Lu som alla förälskat sig. Men de drivs motvilligt samman när en annan exilrumän blir mördad, lakoniskt nedskjuten sittandes på en universitetstoalett. Sedan får Gora ett mordhot med posten, med ett dunkelt citat av Jorge Luis Borges om den perfekta labyrinten – en rät, osynlig linje.

Mycket mer händer inte i Lyan.

Häromåret utkom Maneas hyllade, självbiografiska roman Huliganens återkomst på svenska, om hans egna erfarenheter som en förintelsens överlevande, för övrigt den röda tråden i hans omfattande författarskap. Manea föddes 1936, har publicerat tjugotalet böcker, skriver på rumänska, lever i USA sedan 1986.

I Lyan är det judiska perspektivet nedtonat. Istället gestalter Manea exilens svåra, hårda med också konstnärligt kreativa villkor i ett historielöst, förbluffande naivt USA, behärskat av den lättsmälta tanken och den motståndslösa konsten. Pragmatismens tyranni.

Norman Manea är en boren skeptiker, den fria och därmed fräna tankens försvarare. Hans prosa är koncentrerad, kärv, överraskande, flödande infallsrik, tidvis snillrikt förtätad, tidvis provocerande repetitiv. Manea är fullständigt främmande för idén om romanen som eskapistisk underhållning.

Kritiken av enfaldens USA blir dock en smula tjatig, flack. Manea saknar den hatkärlek som exempelvis gör Nabokovs amerikanska romaner så drabbande. Desto mer komplext gestaltar Manea exilens villkor för en människa som motvilligt inser att modersmålet numera är det enda hemlandet. Därmed tvingas han, och romanens karaktärer, att leva i, för evigt fångade, i det förflutna.

Romanens egentliga ämne – och betvingande charm – är själva attityden. Den kritiska blicken, den omutliga tankeskärpan, den obändiga formuleringskonsten. Manea skriver in en distinkt östeuropeisk tradition under oket av kommunismens despotism där den judiska erfarenheten gärna fördjupat förståelsen för den inre exilens villkor.

Manea tillhör en tradition av kreativa skeptiker och lysande litteratören som ryssen Joseph Brodsky, polacken Kazimierz Brandys, tjecken Ludvik Vaculik, och givetvis ungraren Imre Kertész.

Liksom dessa – självständiga – själsfränder kräver Norman Manea sin läsare.

Lyan erbjuder inspirerande motstånd efter en härlig men lite motståndslöst solig sommar.