Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mando Diaos Infruset är mästerlig

Annons

När jag recenserade Never seen the light of day för nästan på pricken fem år sedan så skrev jag så här om den avslutande låten Dalarna: "Hade den varit skriven för hundra år sedan skulle den i dag stå vid sidan av Gärdebylåten och Äppelbo gånglåt". Jag menade statusmässigt, men Gustaf Norén påpekade mycket riktigt i en P3-intervju senare att den snarare liknade Ack Värmeland du sköna. Och nu ger de sig i kast med Värmlands stora poet Gustaf Fröding.

Det är naturligtvis något av ett genidrag av Mando Diao att tonsätta honom för 2000-talet. Både genom att byta språk till svenska och att genomföra ett specialprojekt som detta gör att de står fria att göra lite vadsomhelst framöver. I bandets tideräkning kommer man definitivt att prata om "före och efter Infruset".

Det är en imponerande samling sånger som de presenterar. Tonen är sorgsen, gesterna nedtonade, tempot långsamt och de låter den svenska visan gifta sig med soul och pop på ett helt naturligt sätt.

Frontarduon Gustaf Norén och Björn Dixgård ger orden den tyngd de förtjänar. De sjunger mer innerligt och känslosamt än någonsin och får hjälp av bland andra Björns syster Linnea Dixgård, som står för en fin duettinsats i Titania och i I u ngdommen. Thorsten Flinck tonar faktiskt ner sina teatrala manér en smula i Men.

Producenten Björn Olsson skapade en mjuk och varm ljudbild på Never seen the light of day och han lyfter återigen fram dessa kvalitéer hos bandet på Infruset. De hårdare kanterna från Give me fire är långt borta och det är nog bara att konstatera att den mjuka kostymen nog klär Mando Diao bäst. Det är mästerligt.

Den stora frågan är naturligtvis: Vad kommer de att göra nu? Det blir mycket spännande att se.

Fotnot: Mando Diao signerar nya skivan på Kupolen i Borlänge på lördag klockan 13.00.