Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Man måste smyga och planera

Annons

Med sina steampunk-inspirerade miljöer och fokus på smygande får Dishonored mig omedelbart att tänka på Looking Glass Thief-serie som tog mig, och i princip resten av världen, med storm under 90-talets slut och 2000-talets början. Dishonored anstränger sig dock oerhört för att hitta något eget att erbjuda, men lyckas egentligen inte med det. Nej, Dishonored är inte unikt, men det gör heller inget. Det är som helhet ändå fantastiskt bra.

Dishonored känns som Thief möter Deus Ex möter Assassin’s Creed. Precis som i dessa, och andra smyginriktade spel, är det eftertanke och försiktighet som gäller i Dishonored. Den lönnmördande protagonisten Corvo har förvisso en uppsjö av offensiva och dödliga förmågor, men för att uppleva spelet som sig bör ska man istället undersöka, kartlägga och noggrant planera sina drag. Staden Dunwall som är skådeplats för spelet är oerhört omsorgsfullt uppbyggd och ger spelaren en mängd olika valmöjligheter gällande hur man ska ta sig an uppdragen. Det är också den största behållningen och även den största likheten med både Thief och Deus Ex. Tyvärr når spelet inte hela vägen utan ibland känner man sig aningen för styrd.

Förutom att vara riktigt bra en gång blir Dishonored än bättre andra gången man tar sig an ett uppdrag. Återspelningsvärdet är stort om man vill få till ett perfekt utförd mission. Arkane Studios har gjort ett riktigt bra spel, men tydligare fokus på smygande hade varit önskvärt och hade kunnat göra spelet än mer magiskt.