Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Maktlösheten som en välkommen gåva

Annons

Det är tisdag. Eller är det måndag? Jag märker ingen skillnad nuförtiden. Tidigt är det i alla fall. Jag väntar på hissen på jobbet. Jag har fula shorts. I handen en ful cykelhjälm. Jag har cyklat, vilket jag hatar. Jag cyklar så ofattbart långsamt. Ändå blir jag blött av svett. Nu ska jag ta hissen ner i källaren där duschen finns. Alla andra ska upp.

Till slut. Himlen vare lovad. En ledig hiss. Jag går in.

Dörrarna ska just slå igen när en yngling slinker in med en graciös rörelse. Hur gammal kan han vara? 19? Högst. Han är överdrivet uppklädd. Som om hans mamma lagt fram kläder åt honom kvällen innan. Vit skjorta knäppt hela vägen upp. Han håller hårt om några ihoprullade papper. Jag förklarar att jag ska ner i källaren. Dit ska han väl inte? Ingen fara. 19-åringen har inte bråttom. Han sväljer.

Just när dörrarna ska öppnas ger hissen ifrån sig en liten suck. Som av en cynisk ingivelse inser jag på en gång: nu sitter vi fast. Vi är långt under jord i en del av byggnaden där bara en handfull människor passerar dagligen.

Och vet du, den första tanken som skär rätt igenom mitt medvetande är – egentid. Jag sjunker ner på golvet och stirrar på mina likbleka knän. Jag ler. Jag ringer till chefen och säger som det är. Att jag sitter där jag sitter.

Jag trummar Misty mountain hop på min fula cykelhjälm och tänker att det var länge sedan jag var så avslappnad. Inga ungar. Inget jobb. Jag kan inte åstadkomma någonting. Min maktlöshet gör mig lycklig.

19-åringen tittar på mig. Han förklarar att han inte har någon täckning på sin telefon. Först uppfattar jag inte frågan i hans blick. Efter en liten stund förstår jag och räcker över min telefon. Han snubblar sig igenom ett samtal. Han ska på anställningsintervju. Det är två timmar kvar, visar det sig. Jag menar att han ska se hissdramat som en gåva. Det är ju en liten historia att använda som socialt glidmedel. Jag berättar med inlevelse om artikeln jag läste i The New Yorker. Om killen som fastnade i en hiss en fredagskväll och filmades av en övervakningskamera. Till en början ilade han omkring i det lilla utrymmet, laddad av överlevnadsinstinkt. När serviceteknikern bröt upp dörrarna på måndagsmorgonen låg killen i fosterställning. 19-åringen tittar på mig och backar ett steg. Jag ringer ett larmnummer som finns anslaget på väggen.

Drygt en timme har passerat när det skramlar till i dörren. Den öppnar sig. En man med blå hängselbyxor sticker in huvudet och vinkar ut oss. 19-åringen tränger sig förbi mig. Han vänder sig inte om när han skyndar iväg.

Jag inser att jag är ett monument över allt som ungdomen fruktar med vuxenlivet.

Sedan frågar jag mannen i hängselbyxorna om det är okej att jag sitter kvar en stund i hissen.