Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Makligt tempo i fjärde Lars Kepler

Hannibal Lecter, Hoffmans sandman och Thomas Quick. Örjan Abrahamsson hittar spår av alla tre i fjärde - och svagaste - delen av Keplers serie.

Annons

Så är det äntligen dags att få veta hemligheten bakom kriminalkommissarien Joona Linnas tragiska förflutna som ju redan antytts i Lars Keplers tidigare böcker. I Sandmannen, bok nummer fyra i serien, tvingas Linna att åter konfrontera sitt hemskaste spöke: seriemördaren Jurek Walter.

Jurek Walter är skälet till att Linna tretton år tidigare gömde undan, officiellt dödförklarade, sin familj, sedan Jurek under största möjliga sekretess dömts till – i praktiken livstids – inspärrning och sociopatisk isolering på Karsuddens mentalsjukhus.

Nu återuppstår plötsligt ett av hans offer och kommer i bokens upptakt förvirrad, svårt sjuk, vandrande från ingenstans på en järnvägsbro i Stockholm. Offret Mikael Kohler-Frost var bara en pojke när han försvann tretton år tidigare. Tydligen har han under alla dessa år, tillsammans med sin syster, hållits levande i en bunker, huvudsakligen sovande.

Vem höll honom fången? Mikael svarar lika sanningsenligt som gåtfullt obegripligt: Sandmannen! Som således fortfarande håller systern levande begravd någonstans. Joona Linna måste försöka rädda systern.

Lars Kepler – Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril – har alldeles uppenbarligen inspirerats av E.T.A. Hoffmans skräckromantiska 1800-talsberättelse Der Sandmann. Samtidigt tycks bokens onda genius främst vara kalkerad av vår tids mest emblematiska och mest fascinerande monster, doktor Hannibal Lecter.

Så är det förenat med ohälsa, rentav livsfara att bara tala med Jurek Walter. Joona Linna har talat med Jurek en gång för mycket. Istället får kollegan Saga Bauer uppdraget att infiltrera Karsudden – under cover som sociopatisk mördare – för att förmå Jurek att avslöja sig.

Vilket också för en fåkunnig läsare verkar vara en smula, ja direkt korkat, om nu Jurek verkligen är så där superintelligent och djävulusiskt demonisk.

Lejonparten av boken handlar om denna utdragna infiltration. Till skillnad från seriens tidigare verk lunkar Sandmannen på i ganska makligt tempo. Överraskningarna är få och det händer överhuvudtaget förbluffande lite under bokens femhundra sidor.

När spänning sackar, och tidvis saknas, blir också Keplers hyllade stil med alla nogsamt beskrivna detaljer ganska påfrestande. Så äter man inte bara hämtmat från Noodle House utan dumplings med hackat kött och koriander, vårrullar som doftar av ingefära, risnudlar med hackade grönsaker och chili, friterad fläskfilé med kycklingsoppa.

I längden i jakten på spänning blir alla dessa omständliga preciseringar närmast en uppmaning till att skumma snarare än att läsa boken.

Största problemet är dock att Jurek Walter aldrig framstår som en övertygande mardrömsgestalt. Bokens förmente Hannibal Lecter påminner mer om det ihåliga fenomenet Thomas Quick.

Nu lämnar Kepler visserligen slutet delvis öppet för med en potentiellt rafflande fortsättning, men Sandmannen är ändå tveklöst seriens svagaste länk.