Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

MAGNUSSON: Länge trodde jag att jag var emot kungahuset

Sveriges prins har fått en bebisprins, men det är med honom som med prinsessornas barn. Jag vet inte ens hur många de är, än mindre vad de heter. Så fort någon säger ”svenska kungahuset” nickar jag till och somnar.

Annons

Länge tolkade jag mitt enorma ointresse som att jag var emot monarkin.

Det finns inget som är så lätt, för man har alla logiska argument på sin sida: Det är förfärligt att Sveriges finaste titel inte tillsätts på meriter utan går i arv, och så vidare.

Å andra sidan är det väl ingen, förutom tonåriga högerliberaler, som på riktigt tror att resten av samhället är rättvist?

Kungahuset skulle lika gärna kunna ses som en påminnelse om att alla faktiskt inte har samma förutsättningar – inte ens i en demokrati.

Det märks inte minst i den pinsamt fjäskiga svenska antijournalistik som kallas hovreportage.

Alla minns vi väl modeskribenten som skrev att drottning Silvias nobelklänning verkade ha sytts av ”gardinerna på Drottningholm”. Chefredaktören bannlyste henne på livstid.

Det var alltså inte rojalistiska Svensk Damtidning det handlade om, utan Dagens Nyheter, det vill säga en seriös nyhetstidning. Som uttryckligen efterfrågat om ärliga expertutlåtanden, men sedan inte tålde dem. Inte när det gällde drottningen.

Men allt kan inte skyllas på medierna. Bernadottarna verkar dessutom själva anstränga sig för att framstå som så grå och intetsägande som möjligt.

Min arbetsteori var att de kanske förväxlar detta med värdighet.

Och visst, de är officiella representanter för Sverige. Men det är även alla som använder Twitter-kontot @sweden och telefontjänsten The Swedish Number, och det är inte som att de beter sig.

Det finns heller inget som förbjuder majestäter från att ha en personlighet.

Ta bara kungens kusin, den danska drottningen Margrethe. Jag är så kär i henne.

Drottning Margrethe blev den första danska regenten på 523 år som inte hetat Christian eller Frederik. Hon är över 180, och bär gärna högklackat på det. Kedjeröker cigaretter som är så starka att de är olagliga till och med i Danmark.

1981 översatte hon Simone de Beauvoir, under pseudonym.

Hon är överlag intresserad av kultur. Men när det började svassas kring hennes egen konstutställning väste hon bara: ”Så helvetes bra tecknare är jag ju inte.” Haha!

Drottning Margrethe fick mig att känna att det kanske inte var monarkin jag var emot, utan bara det svenska kungahuset. Ända tills hon själv påpekade grundproblemet, bortom symboliken, nämligen att ”det är omöjligt att utvecklas som människa när man lever i ett hus som bara har tre väggar”.

Republikaner tjatar jämt om hur ovärdig monarkin är för oss undersåtar.

Men det är inte oss det är synd om.

Och om jag vore prinsessa skulle jag nog också göra som bernadottarna. Klä mig i H&M. Friluftssporta. Skaffa kärnfamilj. Le. Försöka undvika att dra blickarna till mig.