Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Magnus Uggla vill vara allvarligare

Pop. Magnus Ugglas stora mission här i livet har aldrig vara att provocera, utan snarare att enervera. Han är kort sagt enerverande, inte provocerande.

Därför kan han deklarera att det är slut på provokationerna hur mycket han vill, kärnan finns kvar ändå. Det enerverande.

Därmed inte sagt att Innan filmen tagit slut... är en vanlig Uggla-platta. Den skiljer sig en hel del från vad han har gjort de senaste decennierna. Musiken är mindre plastig och mer varierad. Till och med något som kan liknas vid visrock hittar man i Precis sån är jag.

Skivan handlar om åldrandet. I förlängningen finns döden, kanske i Bengt Ekerots skepnad – i alla fall sitter Uggla med schackspelet redo på omslaget. Texterna handlar om att somna framför tv:n en fredagskväll när man egentligen laddat hela veckan för att få ligga lite, om att byta det vilda partylivet mot vardagsslentrian och om att helt enkelt bli äldre. Han är en begåvad textförfattare, men han skulle må bra av att komma bort från sin idol Karl-Gerhards kuplettideal en smula. Det känns som om han inte kan låta bli att klämma dit en fyndig formulering eller piffigt rim, fast texten skulle bli starkare utan putslustigheter.

Ett annat av problemen är att Uggla använder samma studsiga röst och, ja, enerverande manér när han beskriver saknaden av en förlorad kärlek som när han sjunger om att vara kung i baren. Det funkar inte.

Han sjunger om ångesten och sorgen över att bli äldre. Jag tycker också att det är sorgligt att höra en snart sextioårig trebarnsfar som fortfarande sjunger om att samla vuxenpoäng.