Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lyfter – mot NHL-drömmen

Han sågades, skickades hem och var bränd på livstid i många experters ögon.
Men trots NHL-tränarens attack – här tar Mattias Ekholm ny sats mot NHL.
– Det var omtumlande, men jag lärde mig mer än det skadade mig, säger Vikarbysonen.

Annons

Bröstkorgen höjs och sänks i ett furiöst tempo.

På ostadiga ben lämnar Mattias Ekholm roddmaskinen.

Han går i cirklar över gymgolvet. Slaggprodukterna ska bort. Blodet och hjärnan måste syresättas.

Till slut ställer sig Ekholm bredbent och lägger pannan mot en testcykel.

– Förra gången jag körde det här passet orkade jag inte riktigt. Det är jävulskt jobbigt.

Grundarbetet intensifieras.

NHL-säsongen är bara en dryg månad bort, men tiden håller redan på att rinna ut.

– Det är lite annorlunda i år. Vi gick långt i slutspelet och sedan var det VM. När jag kom till Brynäs (2010) hade jag 12 veckors uppbyggnadsträning bakom mig bara fram till midsommar. I år har jag haft fyra–fem veckor. Sånt märks. Nu har jag inte haft samma tid att bygga upp mig, säger Ekholm.

Han kan se tillbaka på den mest framgångsrika hockeysäsongen i sitt 22-åringa liv.

– Jag fick göra ett par matcher i NHL, vann SM-guldet med Brynäs och fanns med i VM-truppen. Det har varit helt fantastiskt egentligen.

Ekholm spricker upp i ett leende, men säsongsinledningen var långt ifrån lika rosaskimrande.

Efter att backtalangen övertalats att komma till Nashville, överraskat på rookie-campen och var på väg att spela till sig en ordinarie plats, precis då kom råsopen.

Vikarbypojken och hans Nashville hade lämnat isen i Rogers Arena i Vancouver.

Stanley Cup-finalisten hade kört över granitblocket Nashville, 1–5.

Legendariske coachen Barry Trotz var, milt sagt, vansinnig.

Inför en samlad presskår gick han loss – på Mattias Ekholm.

– Jag tyckte han var hemsk, fullständigt hemsk, sa Trotz sammanbitet.

Snudd på chockad tog Ekholm in orden.

– Man kände ju bara: "Wow". Det var lite sjukt faktiskt. Jag hade spelat tio–tolv minuter den matchen. Jag hade minus ett i statistiken och vi förlorade med 1–5. Okej om jag hade spelat minus fyra. Då hade jag kanske kunnat förstå kritiken. Nu var motiveringen att det var mitt fel att vi förlorat. Det hade jag svårt att förstå.

Dagen efter kallades Ekholm till generalmanagern David Poile.

– Jag fick ett antal ursäkter av honom. Han sa att Barry gjort någon form av magoperation. Han mådde tydligen inte så bra. När laget hade förlorat blev det väl för mycket. Det var en massa ursäkter bara.

Även offentligt tvingades Barry Trotz göra avbön.

– Det tog en dag, sedan hade jag släppt det där. Barry bad om ursäkt till mig personligen. Det stod i amerikanska tidningar, men här hemma sket man väl i det. Det var inte samma story och gav väl inte samma rubriker kanske?

Bara ett par dagar efter sågningen vände Ekholm hem till Gävle och Brynäs – och fick ta emot ännu mer skit.

– Jag förstod att folk skulle tycka en massa. Men jag gjorde vad som kändes bäst för mig. Nu fick jag ta ett SM-guld med Brynäs och jag har utvecklats mycket under det här året. Jag hade kunnat sitta i ett farmarlag och se på när Brynäs vann SM. Nu fick jag uppleva det, och jag ångrar inget.

Min känsla var att du inte pallade "testet" från Trotz och flydde hem?

– Nja, det var inte riktigt så. Det blev så konstig tajming på allt det där. Nashville och jag var överens om att jag skulle åka hem om jag inte tog plats. Det var inte på grund av Barrys sågning som jag åkte hem. Jag ville stanna i Sverige från början, men Nashville ville ha över mig. Nu tog jag inte plats och det som hände var en del av planen.

Inför årets säsong är läget annorlunda.

– Jag lärde mig oerhört mycket mentalt av det där. Alla här hemma hade läst det där. Det var omtumlande, men jag lärde mig mer än det skadade mig.

Är du bättre mentalt förberedd nu jämfört med i fjol?

– Ja, mycket bättre skulle jag säga. Förra året var det mycket som var helt nytt.

Även läget i truppen är mer gynnsamt i år.

Nashville har tappat ledande backar som Ryan Suter, Shea Weber och Francis Bouillon.

– Det är bara positivt. Synd för organisationen, men för mig är det bra. Suter och Weber snittade flest minuter, det innebär att många minuter blir fria. Men jag kan inte lägga energi på det. Jag måste göra mitt oavsett vilka som finns i laget.

Ekholm har förstått vad som krävs, inte bara på isen.

– Det är lite speciellt utanför isen. Man måste ha respekt mot de äldre i NHL. Som ny och ung ska man gå sista på planet, man ska gå sist på bussen. Går du först och sätter dig var du vill på bussen, då blir du utstött. Man passar upp på de äldre. Tar deras trunkar och så. Det är en helt annan grej än här hemma. Det har jag koll på nu.

Hur tänker du om du inte tar plats i Predators – kommer du hem?

– Nej. Jag kommer att stanna i Nordamerika. Jag är inställd på att köra på så mycket det går, sedan får vi se. Det är ändå någon form av dröm att spela i NHL. Jag vill ta den chansen nu.