Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckad K(r)äftsmäll i Dala-Floda

/

K(r)äftsmällen i Dala-Floda firade i lördags tre år och bjöd på ett betydligt större arrangemang än under de tidigare upplagorna. 28 band varvades på tre scener, och en stor publik hade samlats i den vackra folkparken.

Annons

När jag anländer till Strandbackens folkpark i Dala-Floda under lördagskvällen är festen i full gång. Den tredje upplagan av, och för året utökade, K(r)äftsmällen har lockat en stor publik med såväl yngre som något äldre. Folkparken passar på att visa upp sig från sin allra bästa sida. Det är pilkastning, korvförsäljning och lampslingor mellan träden. Musik från tre scener slåss om uppmärksamheten och stämningen är på topp. Folkparkslivet har sällan känts mer levande.

Formatet på festivalen är i stort sett detsamma som under Seasidefestivalen. En uppsjö av lokala akter får chansen att riva av sina allra bästa alster under korta och effektiva spelningar. Ett perfekt format då man lämnar spelningarna med mersmak i stället för avsmak.

Första bandet jag springer på är Green Suffer, som bjuder på ett gäng väl valda hårdrocksklassiker på utescenen. Sångaren Dan Illbäcks gör ett fint jobb på scenen, och tolkningen av Metallicas Motorbreath värmer fint.

Malin Jonsson från Vansbro ger ett stabilt intryck inne i den mysiga logen. Personligen är jag dock inte så värst imponerad över svensk dansbandscountry, och mitt intresse blir ganska kortvarigt.

På K(r)äftsmällen är det snabba kast mellan de musikaliska intrycken, och metalkillarna i Tempory tar över stafettpinnen. Med bra låtar, finfin energi och suverän sånginsats av Joakim Eriksson visar bandet att de har ordentlig potential. Dessutom ger jag tummen upp för tolkningen av Friends and traitors. Inte var dag man får höra Raised Fist-covers.

Looking For Jane bjuder på 80-talsrock blandat med lite mer moderna arenarock och stora refränger. Det hela är inte särskilt spännande visuellt, men det låtar bra om killarna. Textmässigt finns det dock mer att önska.

Trion Wrong Channel från Rättvik har tagit ett par steg framåt sedan senast jag såg dem. Låtarna och sånginsatserna börjar sätta sig bättre, och det känns mer genuint än tidigare. Dessutom hade gitarristen Anna Möllberg antagligen den vassaste disten på hela festivalen.

I Am So Me börjar bli ordentligt varma i kostymen, och känns, deras ålder till trots, ordentligt rutinerade. Bandet är kanske inte det mest unika man kan hitta, men de gör sin grej väldigt, väldigt bra. Spelglädjen går nästan att ta på, och charmmätaren är i topp. I Am So Me är bäst när de visar upp den lite tyngre sidan, och Go for it är tveklöst det starkaste kortet i leken.

Avslutande Dökött drar den tveklöst största publiken. Åtminstone under de timmar på kvällen jag är på plats. Bandet bjöd i vanlig ordning på mikrovågsugnspizza och lagom pubertal trallpunk. En bra avrundning på en väldigt trevlig festival.

Annons