Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lugnetpastorn svarar biskopen: ”Kyrkan behöver öva sig att finnas utanför normaliteten”

Biskop Mikael Mogren målar upp en främmande och ohistorisk bild av frikyrkan i Sverige, menar Öyvind Tholvsen från Lugnetkyrkan i Falun.

Biskop Mikael Mogren i Svenska kyrkan beskriver på kultursidorna i DT den 3 april på ett målande och folkbildande sätt den betydelse som de lutherska folkkyrkorna har haft i de nordiska länderna. Det pågår ett mycket intressant samtal i dag om hur vi ska förstå svensken och Sverige. Helt i linje med Mogren anar jag att många bortser från den kristna trons betydelse för att Sverige och Norden blivit som vi blivit. Här har folkkyrkans bidrag varit centralt som den dominerande aktören i det religiösa landskapet.

Men den tes Mogren driver – att amerikaniseringen av kyrkotillhörighet lett till folkkyrkans kris – är direkt ohistorisk och något vi som frikyrkor inte känner igen oss i. Låt mig förklara varför.

Jag har själv växt upp i en folkkyrkoförsamling i Nordnorge där ”Tante Anna” var passionerad söndagsskollärare. Hon lärde mig älska de bibliska berättelserna som hade kapaciteten att både hjälpa mig att tolka tillvaron, förstå lite av vem Gud är och också vem jag själv är. I Norge och Sverige har folkkyrkorna haft delvis olika utveckling. Främst handlar detta om hur folkkyrkan i Norge kunde inkludera och härbärgera många av 1800-talsväckelserna inom kyrkan. I Sverige däremot, har förnyelserörelser i långt högre grad inte fått rymmas inom kyrkan.

Folkkyrkan minskar. Från att 80 procent av befolkningen döptes, konfirmerades och vigdes i Svenska kyrkans ordning 1970, visar siffrorna nu att 40 procent döps, 30 procent vigs och endast 22 procent av befolkningen konfirmeras. Begravningar i Svenska kyrkans ordning har under perioden minskat från 96 % till 70 procent av alla begravningar.

År 1990 deltog i genomsnitt 173 000 svenskar i söndagens huvudgudstjänst, nu är det endast 65 000 personer, allt enligt Svenska kyrkans analysenhet. Det är med andra ord inte längre så att de flesta kommer till kyrkan för att markera livets stora händelser.

Frikyrkan, där jag är verksam, minskar också. 1954 fanns 4490 frikyrkoförsamlingar med tillsammans 322 400 medlemmar. 2015 fanns 2289 församlingar med 224 100 medlemmar. Från att 4,8 procent av alla svenskar var medlemmar i en frikyrka då, är nu endast 2,3 procent medlemmar.

Mogren tolkar folkkyrkans kris genom att ställa den i kontrast till frikyrkan. Är detta det rimligaste sättet att tolka kyrkans utveckling i Sverige? Med hänvisning till professorn i religionsvetenskap, David Thurfjell, driver Mogren tesen att svensken i gemen har kommit att definiera vad det är att vara kristen utifrån hur frikyrkliga ser på kyrkotillhörighet.

Skillnaden mellan folkkyrkan och frikyrkan är att frikyrkan har en annan syn på medlemskap. Den personliga bekännelsen är förutsättningen. En förväntan om att aktivt delta i församlingens liv är också uttalat. Frikyrkans verksamhet är dock öppen för alla.

Däremot kan jag inte se att Thurfjell kallar detta för en amerikanisering av synen på kyrkotillhörighet. Den frikyrkliga församlingssynen är, tvärtemot vad Mogren anför, europeisk. Den utvecklades som ett tredje spår i reformationen som senare kom till Sverige via England och Tyskland. Många av de som hävdade denna, hamnade däremot i onåd hos folkkyrkorna och emigrerade till USA, bland dom många från Dalarna. Där kunde de utöva sin religion i en sekulär stat på ett sätt de inte kunde hemma i Norden.

Inte heller är den mer folkkyrkliga synen på kyrkotillhörigheten främmande för en amerikan. Den finns i en stor andel av kyrkorna i USA också. Det en amerikan inte kan förstå är att politiska partier fortfarande tillåts ha intressen i kyrkans ledning.

Det Mogren lägger in i amerikanisering kan bättre förklaras genom den generella individualiseringen som pågår och som drabbar alla folkrörelser. Thurfjell hänvisar till World Value Studies som ju visar att svenskar i större utsträckning än amerikaner betonar så kallade ”Self expression values” och sekulära rationella värden.

Denna värdeförskjutning sker i Norden och Sverige med större tyngd än i USA. En naturlig konsekvens av detta är att medlemskap i folkrörelser och folkkyrkor har minskat. Detta torde hänga samman med att man inte vill associeras med föreningar, politiska partier och kristna församlingar som har en helhetssyn på tillvaron eller på samhällsutvecklingen som man förväntas försvara inför andra.

Frikyrkan har genom åren tyvärr definierat sig mycket i kontrast till folkkyrkan. Det leder sällan till ett konstruktivt identitetsarbete. Särskilt problematiskt blir det om man skapar bilder som den andra inte känner igen sig i. För oss som tillhör en frikyrka är det vad som sker i Mogrens text.

Nog vet Mogren att frikyrkan har en diakoni som är öppen för alla oavsett medlemskap? Numera utbildas de allra flesta pastorer på högskolor som bedriver forskarutbildningar med disputerade lärare och professorer. Även om misstro mot vetenskapen har funnits i delar av frikyrkan, har den alltmer kommit att ersättas av en välavvägd förståelse av trons och vetenskapens olika plats och funktion i livet.

Den postkristna tid vi nu lever i bjuder kyrkan på stora möjligheter att hitta sig själv. Läsningen av Bibelns många berättelser som jag fick med mig från folkkyrkoförsamlingen i Norge är fortfarande oerhört aktuella. Men Bibeln är mestadels skriven ur ett minoritetsperspektiv, och förvånansvärt ofta adresserar texterna kriser. Där ligger oväntade möjligheter.

Frikyrkorna och folkkyrkorna i Norden befinner sig i kris. Men krisen är inte en kris i siffror utan i identitet. Kyrkan behöver öva sig att finnas utanför normaliteten. Det ses inte längre som normalt i samhället att tolka livet utifrån de kristna berättelserna och frälsningshistorien. Här ligger kyrkans mission, som också är en av de fyra huvuduppdragen i Svenska kyrkans församlingsliv idag.

Det behövs dialog om hur vi är kyrka tillsammans utifrån våra olika identiteter. Frikyrkan vill ta intryck av folkkyrkorna. Men kanske behöver också folkkyrkan i Sverige ta intryck av oss? Men då behöver det som kännetecknar en djupt integrerad kristen tro beskrivas med andra termer än ”uppskattningar om naturen, omsorgen om människor och djur, allmän hygglighet och känsla för vad som är rätt och fel.” Kristen tro är ju mycket mer specifik än detta, det handlar ju om tron på påskens budskap om Jesus Kristus som herre och frälsare.

Öyvind Tholvsen

Pastor och föreståndare i Lugnetkyrkan, Falun