Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krutgumman i Tyfors

/
  • Tillsynsmannen Stein Bakken berättar för Anders Andersson om lagringen av krigsmaterial som skedde i det här bergsrummet fram till för fem-sex år sedan.  Foto: Peter Ohlsson
  • Av allt att döma en kardus, alltså en sådan tygpåse som Sonja Hellsing och hennes apterarkollegor packade krut i.  Foto: Peter Ohlsson
  • Handlingar i mängd finns kvar i kontorets källare.  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  • Kontoret är en smula bedagat.  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  • Kruttunnor.  Foto: Peter Ohlsson
  • Gasmasker.  Foto: Peter Ohlsson
  • Toalettpappret i läskpapper-stil har garanterat hängt med sedan andra världskriget.  Foto: Peter Ohlsson
  • Filter till gasmasker.  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  • Ett av de 34 husen på fabriksområdet innehåller flera kaklade kar, där krutet tvättades.  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  •  Foto: Peter Ohlsson
  • Söndag 20 oktober 1945 tycks ha varit en avskedsdag för någon som jobbat på krutfabriken i Tyfors. Då hade verksamheten stått still i ett par veckor. Krutet behövdes inte längre i fredstid.  Foto: Peter Ohlsson
  • Anders Andersson och Sonja Hellsing hade inte varit inne i den hemliga berganläggningen på över 60 år, men i bakgrunden håller Stein Bakken på att bereda väg för dem.  Foto: Peter Ohlsson
  • Sonja Hellsing utanför apteringen, där hon och många andra kvinnor jobbade under andra världskriget.  Foto: Peter Ohlsson
  • 1942 lämnade Sonja Hellsing sitt jobb på Tyfors krutfabrik, då hon fick barn. Efter andra världskriget har Sonja flera gånger åkt från Fredriksberg till grannbyn Tyfors för att återse sin tidigare arbetsplats, men den hemliga fabriken har skyddats av ett högt staket. Häromdagen fick hon första gången på 67 år möjlighet att gå omkring inne på området. Här ses hon på trappan till fabrikens kontorsbyggnad.  Foto: Peter Ohlsson
  • Foto: Peter Ohlsson

Annons

Sonja Hellsing ser sig omkring, pekar ut var militären hade sina kaserner på utsidan av staketet.

- Vi brukade sticka åt landstormsmännen lite kaffe genom stängslet när de gick vakt.

Vi går in i krutfabrikens kontor. Många dörrar och fönster står öppna, förödelsen är total.

- Usch, så det ser ut, suckar Sonja.

I röran finns massor av pärmar och lösa dokument kringslängda. Sonja Hellsing börjar läsa i en tidkontrolljournal från 1940 och känner igen namn efter namn på gamla kollegor.

- Jag minns nästan allihop.

Hon hajar till vid namnet på en karl som brukade ha riklig skäggstubb och en gång skojade med Sonja.

- Åh, vad han "skäggade" mig längs kinden, säger hon med ett skratt.

Sekunden senare läser Sonja koncentrerat vidare.

Blir du lite sentimental?

- Ja, inte så lite heller.

Sonja Hellsing är född i Fredriksberg och har blivit hembyn trogen. Hon är bestämd på att det var 1938, som 17-åring, som hon i den lilla grannbyn Tyfors fick jobbet att ladda krut i ett slags tygpåsar (karduser).

- Vi vara bara fruntimmer som jobbade i apteringen. De flesta av oss kom från Fredriksberg och åkte till Tyfors med tåg och senare med buss.

Merparten av männen som jobbade i krutfabriken kom från Vansbro och Hällefors, eftersom Fredriksbergskarlarna redan hade arbete i byns viktiga pappersmassafabrik.

På apteringen jobbade som mest 40-talet kvinnor med att först stoppa ner svartkrut (till tändningen) i botten av kardusen, sedan sy igen den och ovanpå det fylla på med grovkrut.

- Vilket arbete det var, att gå och dra i sig den där dammiga krutröken. Vi hade inga skyddsmasker eller något. Det borde ha varit straffbart med en sådan arbetsmiljö.

Men du tycks ha klarat dig bra.

- Jag är väl impregnerad (skratt).

Krutladdningarna i tygpåsarna blev porösa och därmed otympliga när de skulle packas i lådor.

- Så vi fick slå dem i bordskanten för att sedan kunna packa dem.

Det måste väl ha inneburit en explosionsrisk?

- Ja, det är klart. Men jag klarade mig.

Krutladdningarna användes som drivladdning i ammunition, bland annat till luftvärnskanoner. Sådana kanoner fanns posterade runt den för Sveriges försvar så viktiga krutfabriken.

Närheten till det naziockuperade Norge gjorde att tyska plan ibland kunde spanas. En gång ska lutftvärnseld ha använts mot ett allt för närgånget tyskt plan, som sedermera uppgivits ha störtat.

Om historien stämmer ska händelsen ha tystats ner för att inte Sverige skulle bli indraget i kriget.

- Jag minns att det var en väldig uppståndelse, ren upprorsstämning när jag kom med tåget till jobbet och det hade skjutits på det tyska planet. Men det där blev nedtystat, säger Sonja Hellsing.

Trots det hemliga jobbet fanns ingen uttalad tystnadsplikt och hemma i Fredriksberg kände folk till såväl Sonjas arbete vid krutfabriken som att det jobbades med något i en gigantisk berganläggning i närheten av Tyfors.

- Visst var den hemlig, men vi visste om den. Vi som jobbade på krutfabriken fick också åka till berget en kväll för att se vad som fanns där.

I berganläggningen, NC-fabriken (NC = Nitrocellulosamassa), tillverkades bomullskrut till tändning av minor och torpeder.

Sonja Hellsing följer gärna med för att andra gången i livet besöka det hemliga berget, nu till stor del igengjutet och mycket svårt att komma in i.

En och annan har på senare år försökt gräva sig in i de olika bergrummen, så vi får lova att inte avslöja var anläggningen är belägen.

- Det är en farlig miljö om folk försöker ta sig in. Jag har redan stoppat en del som försökt, säger Stein Bakken.

Han har en grävfirma, bor i Tyfors och är tillsynsman för berganläggningen. Men som född i Norge fick han fram till 1980-talet inte sätta sin fot innanför stängslet, som då bevakades av en portvakt.

- Jag skulle göra ett jobb utanför staketet och behövde hämta en sak som fanns innanför. Men då sade vakten bara: "Nej, du är norrman".

Sedermera var det ändå Stein Bakken som fick hjälpa Bofors då leveranser av uttjänt krigsmaterial, bland annat missiler, skulle köras in i ett stort bergrum (tidigare syraförråd) som ännu är fullt funktionsdugligt.

- Det stod dubbla rader med krigsmaterial här till för fem-sex år sedan. Då kördes det bort.

Han tar med sig Sonja Hellsing och snart 80-årige Anders Andersson in i bergrummet. För Anders Andersson, som bor i lilla byn Markusfallet nära Tyfors, handlar det om ett återseende.

- Jag tror det var 1948, alltså efter kriget, som jag och andra hantverkare var hit för att göra underhållsarbete i berganläggningen. Den skulle ju vara i startbart skick.

Tre månader varade Anders Anderssons arbetstid i berget.

- Jag var först murarhantlangare, sedan fick jag måla och jobba med rostskydd.

Var det en kall och fuktig arbetsmiljö?

- Nej, det hölls en bestämd temperatur och ett slags fläktar gjorde det torrt nog för att göra krut där.

Som boende i närheten, kände du till berganläggningen innan du fick jobba här?

- Jo, nog hade jag hört talas om den. Men jag hade aldrig varit in på området. När vi kom hit fanns det bara en portvakt kvar, militärerna som hade vaktat anläggningen under kriget var borta.

Utanför staketet fanns det en militärbarack, men i likhet med barackerna utanför krutfabriken är den borta nu.

Portvaktshuset står dock kvar och det gör även ett 30-tal hus i allt sämre skick nere vid krutfabriken.

Flera personer tidningen talat med anser att området borde bevaras, kanske genom att bli så kallat byggnadsminne.

Ulf Löfwall, chef för länsstyrelsens kulturmiljöenhet, förstår tanken.

- Jag har varit där en gång och det är tveklöst en intressant anläggning. Men ett byggnadsminne ska skötas och underhållas. Det är nog orealistiskt i det här fallet.

Han fortsätter:

- Det skulle kosta åtskilliga miljoner kronor att ha krutfabriken som byggnadsminne, så det bedömer jag som orimligt. Synd, för det är en komplett anläggning med byggnader i funkisstil.

Ett litet bevarande till eftervärlden är i alla fall på gång. Tyfors byförening, där Stein Bakken är verksam, har beslutat att snart göra ett besök i krutfabrikens kontor.

- Vi ska försöka ta hand om en del handlingar som finns där och se om det går att lagra dem i gamla handeln i Tyfors.

Räkna med att Sonja Hellsing kommer på besök då för att få fortsätta läsa om sina gamla arbetskompisar på fabriken som få utanför Säfsbygden kände till.

- Oj, vilken fantastisk dag det här har varit, säger hon när vi lämnar av henne hemma i Fredriksberg.

Posten har kommit. Hon läser på ett vykort och skrattar sedan stort.

Hälsningsfrasen är: "Hej krutgumma".

- Jo, jag är nog en krutgumma, säger hon och går in till sig.

Fakta: Tyfors krutfabrik

Som mest hade Tyfors krutfabrik i början av 1940-talet bortåt 200 anställda i 34 hus på fabriksområdet samt i en stor berganläggning några kilometer därifrån.

Det var omvärldsläget under andra världskriget som drev fram bygget av krutfabriken, initierat av Kungliga Krigsmaterielverken. För driften svarade Hellefors Bruk, som ägde marken och som också hade pappersmassafabrik i grannbyn Fredriksberg.

Pappersmassan var en grund i tillverkningen av bomullskrut, som gjordes i bergsanläggningen och sedan fraktades på gengaslastbil till själva krutfabriken i Tyfors.

Närheten till järnvägen, Fredriksberg-Neva, var en stor fördel vid placeringen av fabriken. Under kriget fanns också järnvägsspår inne på fabriksområdet, vilka anslöt till banan utanför.

Exakt när anläggningarna byggdes är osäkert. Officiellt talades det om att kruttillverkningen skedde 1940-45, men Sonja Hellsing från Fredriksberg vill minnas att hon blev anställd på fabriken redan 1938.

Efter kriget hölls de två anläggningarna i skick för att snabbt kunna tas i bruk igen. Fram till 1957 var allt startklart och efter det skedde underhåll fram till 1981, då militären sprängde några byggnader på fabriksområdet men sedan nöjde sig med att rensa ur och avveckla verksamheten.

Ett stort bergrum blev dock fortsatt använt, till förvaring av krut och gammalt krigsmaterial. Fram till för några år sedan förvarade Bofors missiler och annat i berget nära Tyfors. Nu är dock allt bortforslat, enligt uppgift till destruering i Norge.

Under kriget köpte staten fastigheten där berganläggningen finns, men nu äger Bergvik Skog såväl det området som det där krutfabriken ligger.

Fredriksbergs Motorklubb har rätt att disponera det gamla fabriksområdet och använder en del av lokalerna till garage och annat.

Utanför staketet ligger klubbens folkracebana, där årliga stortävlingen Hedparksfestivalen arrangeras. Då används även den gamla dansbanan, som uppfördes vid militärbarackerna under kriget till nöje för de inkallade, byborna och de anställda i krutfabriken.

Mer läsning

Annons