Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lou Laurin-Lam

Annons

Konstnärinnan Lou Laurin-Lam har gått ur tiden, 78 år gammal.

Lou hade sina rötter i Falun, men Paris blev hennes hem som vuxen.

Lou var alltid mycket noga med att värna sitt ursprung som dalkulla.

Barndomens sommarviste på Önsbacken i Falun höll Lou livet igenom nära hjärtat. Vid Önsbacksdammen följde Lou som liten flicka nyfiket grodynglens utveckling. Hon upprättade ett grodhospital med sjuksängar gjorda av tändsticksaskar för dem som senare skadats på sin färd över den närbelägna landsvägen.

De redan avlidna gav hon en hedervärd begravning på den egenhändigt byggda begravningsplatsen.

Den franske forskaren Jean-Pierre Brisset har lagt fram teorin att grodan är mänsklighetens ursprung, något Lou gladeligen anammade och spann vidare på i sitt färgstarka och fantasieggande konstnärskap.

Lous farfar var kulturpersonligheten Carl G. Laurin, konsthistoriker och intendent på Nationalmuseum.

Hennes far var yrkesmilitär, men omskolade sig som femtioåring till historielärare.

Lous egna historieintresse skiner ofta igenom i hennes konst, känd är till exempel hennes kungasvit där bland andra Karl den tolfte och Erik den fjortonde blir avporträtterade.

Lou avväpnade med sin konst ofta det stora allvaret och ifrågasatte gärna världsordningen och auktoriteter.

Lous mor var av dalabörd och hade en konstnärlig ådra med specialitet att göra tavlor av fiskben.

Familjen fick under faderns tid som militär flytta allt eftersom var fadern blev placerad, från Stocksund till Falun till Stockholm.

Som 19-åring flyttade Lou till Paris.

Här träffade hon sin man, den kubanske konstnären Wifredo Lam. Lou och Wifredo bodde långa perioder bland annat på Kuba, i Mexico, Italien, New York och Paris.

Senare kom de att ha sin bas i Paris under vinterhalvåret och i Albisola, Italien, under somrarna.

Här fick deras söner, Eskil, Timour och Jonas, växa upp.

Reslusten hölls vid liv under åren och Lou gjorde spännande resor till bland annat Kina, Nordpolen, Egypten, Indien och Nepal.

Sommarvistet i Italien byttes senare ut mot Lous älskade lantställe i Loiredalen.

Lou fick genom Wifredo lära känna Kuba både före och efter revolutionen. Hon kunde berätta om möten med Fidel Castro, Picasso, Max Ernst och André Breton eller när hon åt hajsoppa med Hemingway.

Under den tid då jag själv bodde i Paris bjöd Lou med självklarhet in mig i hennes liv, då hon var god vän med min morfar.

Mitt i det brusande Paris, hemma på rue Sedaine nära Place de la Bastille, var stämningen alltid uppsluppen och varm.

Nästan alltid var där någon på besök hemma hos Lou, umgängeskretsen var stor. Franska, svenska, engelska, spanska och italienska blandades om vartannat.

Lous härliga personlighet och hennes öppna och generösa framtoning smittade gärna av sig. Lou var en person det var så lätt att tycka om, jag minns henne med stor värme och saknad.

Frida Rosenström