Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lotte Nilsson-Välimaa undersöker blicken

Vad innehåller en blick? Konstnären Lotte Nilsson-Välimaa undersöker frågan i "Let me look into your eyes" som visas på Galleri Se Konst i Falun. Utställningen bygger på möten med mer än 200 personer där Nilsson-Välimaa gjort en akvarellstudie av deras iris och pupill.

Två människor som är kära ser varandra i ögonen hela tiden, de drunknar i varandras blickar, med vidöppna pupiller suger de in allt ljus från varandra. De kan inte få nog av den andras ögon. Ögonfärgen, blå, grå, brun eller grön finns i regnbågshinnan, eller irisen. En ringmuskel och en mängd små, små muskelfibrer som reglerar hur mycket ljus pupillen släpper in.

När solen är som starkast, utomhus, blir din pupill som en liten svart prick. Ögats muskler reagerar inte bara på ljus utan också på känslor och går inte helt att kontrollera; ögat som ser något åtråvärt vidgar pupillen för att släppa in det i medvetandet.

Om du jämför med de andra sinnena, smaken, lukten, hörseln; öronen är, oavsett ljudintryck, alltid oförändrade, de rör sig inte, blir inte större eller fladdrar. Inte heller när det handlar om luktsinnet syns någonting utifrån, näsan är alltid riktad rakt framåt och blir inte större eller mindre om du så känner rosendoft eller stank av skit.

Den här magiska laddningen är ett av bildkonstens ursprung; ögat vill äta det sköna, ögat vill låta sig luras och det vill se och undersöka. Ögats aktiva modus är blicken som kastas eller riktas. Den franske filosofen Michel Focault skrev "Blicken är inte något man har eller använder; snarare är den en relation som någon stiger in i". En relation, ett förhållande, avser något som inte kan tänkas för sig självt utan måste ses i jämförelse med något annat och detta andra blir du och jag, jag och ni, jag och de andra - blicken är del av maktsystem och idéer om kunskap, den är en handling. Det finns enorma mängder teorier och texter kring ögat och blicken i konsten, om den manliga blicken på kvinnan, om smygtittande, om övervakning.

Så. Vad är det konstnären Lotte Nilsson-Välimaa gör nu? På ett bord ligger ett fyrtiotal kvadratiska akvarellmålningar, vardera knappt tjugo gånger tjugo centimeter, med målade irisar och pupiller. Vi ser inte hela ögat, med ögonlock, fransar och hud utan enbart själva ögonfärgen med en svart prick i mitten. Konstnären har en aktiv blick – hon handlar. Vi ser ingen blick, ingen handling i dessa ögon, det är noteringar av färg, form och motiv. Vad vill det här motsägelsefulla verket berätta om? Akvarellerna har i sig inget uttryck, de är neutrala noteringar, som konstnären kallar dem, iakttagelser av färg och mönster. För att komma längre i förståelsen av konstnärens arbete behöver vi som åskådare tänka vidare steg för steg. Idén är utgångspunkten. Varje avmålat öga är ett möte med en människa och det är det mötet vi får föreställa oss; den intimitet som det innebär att se rakt in i en annans ögon, att ha tålamodet att hålla fast den andres blick, att hävda att det har betydelse.

En film i en monitor visar en situation där konstnären och hennes motiv sitter mittemot varandra vid ett bord. De samtalar medan hon målar. Filmen är i gråskala med ljus runt gestalterna – snyggt och effektivt genomfört, och den ger en föreställning om hur arbetet går till.

I två stora målningar på tunt transparent sidentyg blir det mera konst av noteringarna. Det större formatet och ett annat material gör här att konstnärens val betonas, även själva handarbetet, den måleriska skickligheten blir plötsligt påtaglig och något som skiljer dessa två bilder från de övriga små med samma motiv.

Konceptet, och utställningen, har en säregen klarhet; på något sätt påminner denna klarhet om transparensen i ögats lins som alltid kastar tillbaka bilden till dig själv. Du är också en spegel för mig.