Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lite galen var Kenny

Kenny Bräck har varit en av världens bästa racingförare. För att nå toppen krävdes uppoffringar, dödsföraktande galenskap och enormt fokus.
Men nu ska han sänka garden och bli mer mottaglig för sina känslor.

Annons

I ett kvarts sekel har racing varit Kenny Bräcks liv. Höjdpunkten i hans imponerande karriär som racingförare i såväl Indy som Cart var segern 1999 i det prestigefyllda loppet Indianapolis 500, som första och hittills enda svensk.

Det började med en vidunderlig känsla på sjön i uppväxtens Arvika. Han var bara sex, sju år gammal och pappa hade just lärt honom att köra bil.

– Det mest fantastiska som fanns var att kontrollera en bil och sladda, säger han på skönjbar värmländska drygt 40 år senare i sin nuvarande bostadsort utanför London.

Han räknar upp faktorerna bakom framgångarna. Brist på andra stimulanser i Arvika, medfödd talang, envis beslutsamhet att göra saker bättre och inte minst hårt arbete.

– Du anar inte hur länge man måste jobba för att bli en overnight success. Det tog över tio år innan jag fick betalt för att köra. Fram tills dess var det tufft och jag hade knappt råd att äta och sov på släpvagnar. Det fanns en del galenskap inblandad i drivkraften att fortsätta, en passion att fortsätta även när det var tungt.

Han gör ett uppriktigt försök att analysera sin drivkraft.

– Att vinna och framförallt att utveckla perfekta köregenskaper och bilinställningar var det roligaste som fanns - allt annat var ointressant. När jag märkte att jag var bra på det ville jag fortsätta. Dessutom var jag tävlingsinriktad med ett visst självhävdelsebehov. Jag ville visa för mig själv och andra att jag kunde anta utmaningar och nå mina mål.

Under en tävling i Texas 2003 råkade den dödsföraktande värmlänningen ut för en olycka som kunde ha kostat honom livet. Fortfarande känner han smärta efter de omfattande skadorna, men han minns inte hur bilen slungades i väg in i skyddsstaketet, träffade en stolpe och bröts sönder i en våldsam krasch. Ändå vill han inte ha något ogjort i sitt liv.

– Jag hade hellre kört ihjäl mig än inte ha fått köra alls. Jag var beredd att ge allt för racingen, det var mitt liv. Som alla vet har livet både höga berg och djupa dalar - ingen kan och vill uppleva bara plan mark. Lika mycket som man upplever passion och glädje måste man uppleva olycka och smärta. Annars kan man nog inte känna någonting alls.

Återhämtningen efter olyckan var minst lika imponerande som hans tävlingsprestationer. Efter 18 månaders rehabilitering gjorde han comeback i Indy 500 och kvalificerade sig med snabbaste kvaltiden i hela startfältet.

– Med tanke på att jag låg död en stund var det en bra prestation.

Trots ekonomiskt oberoende fortsätter han enligt devisen att hänge sig åt det han är bra på, däribland utveckla och testa bilar av det exklusiva sportbilsmärket McLaren. Även känslolivet kan tänkas få en utveckling.

– Jag ser fram emot att bli mer känslosam. Racingkollegor miste livet med jämna mellanrum och för att öka fokuseringen och bli så bra som möjligt byggde jag murar kring mina känslor under alla år i racingen. Nu är den karriären över så jag kan kanske riva murarna lite och hitta mer glädje på det planet också, säger Kenny Bräck innan han startar sin lånade McLaren och försvinner i väg.