Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lisa Magnusson: V:s relativisering av hedersförtryck är ett svek mot kvinnor och flickor

Annons

Det är ett förunderligt land vi lever i. Sverige var inte bara först i världen med att få en feministisk regering, vi är dessutom bland de bättre på att skydda barn.

Barnaga har varit straffbart i decennier, sex med barn ses hos oss som det kanske vidrigaste brottet av alla.

Och barnäktenskap? Det är självklart kriminellt sedan ännu längre tillbaka.

Så varför läser jag rubriken "Regeringen utreder förbud mot barnäktenskap" på Sveriges radios nyhetssida, publiceringsdatum i torsdags?

Jo, för att det är flickor med utländskt påbrå det handlar om. Och då är det inte så noga med de mänskliga rättigheterna längre.

Det handlar ju om en annan sorts kultur, resonerar myndigheterna, och vilka är väl vi att döma ut den, det vore väl snudd på rasistiskt?

Domstolar slår knut på sig själva för att hjälpa förtryckaren, med formuleringar som att det rör sig om "en med svenska mått mätt brådmogen flicka".

Ja, kanske vill hon rentav själv stanna hos honom, förmodligen vill hon det. Barn är så sårbart lojala, de försöker vara till lags.

Det betyder inte att de vet sitt eget bästa.

Det är därför vuxenvärlden runtomkring måste ta sitt ansvar.

På svensk mark måste svensk lag gälla. Det finns med andra ord ingen anledning för världens mest feministiska justitieminister i världens mest feministiska regering att begrava frågan om barnäktenskap genom att "ge en utredare i uppdrag att ta fram ett förslag" till en lag.

Riksdagen gör rätt i att försöka skynda på detta. För arbetet med att lagen ska omfatta alla går alldeles för långsamt.

I år är det 15 år sedan Fadime mördades av sin pappa och sin bror i hederns namn. Hon höll tal för makthavarna bara några månader innan sin död. Hon ville inte att någon annan skulle mötas av samma nonchalans som samhället visat henne.

Men fortfarande finns väldigt lite hjälp att tillgå för dem som lever i hedersförtryck. Så kan en svensk domstol exempelvis bortförklara dödshot med att det rör sig om en familj där det "utvecklats ett speciellt språkbruk", och att hot om att knäcka någons ben och slå henne sönder och samman inte betyder någonting.

Och ni vet Zelia Daghli? Hon den röststarka gamla vänsterpartisten som gick ut i Aftonbladet och slog larm om en förort där männen äger allt utrymme och styr över kvinnorna. Det retade förstås de där männen.

Men hennes forna partikamrater slöt inte upp bakom henne och sade att så här ska kvinnor i Sverige inte behöva ha det. Istället blev de arga för att hon kom och var besvärlig, ja var det inte snudd på rasistiskt att säga det hon sade?

Till slut tvingades hon lämna sitt hem.

"Jag kände inte att jag kunde bo kvar", sade hon till Mitt i Stockholms nätupplaga häromdagen. "Jag blev hotad, vissa ansåg att jag svartmålade området. Man skrek 'jävla hora' efter mig på torget."

Samtidigt, i ett annat hörn av internet, svarar vänsterpartisten Malin Björk på frågor om könsstympning, på Europaparlamentets hemsida:

Det är extremt viktigt att vi inte isolerar kvinnlig könsstympning och kampen mot det. Det måste ses som en form av våld, och som feminister måste vi förkasta alla former av genderbaserat våld.

Va? Nej. Nej. Nej.

Det går inte att jämställa hedersförtryck med våld från en enskild partner.

Hedersförtryck innebär att hela omgivningen kontrollerar allt man gör och ser en som en bytesvara som måste behållas i obruten förpackning tills man har hittat en lämplig köpare.

Den flicka som inte infogar sig kan tas ur skolan, försvinna utomlands och hastigt giftas bort eller ramla från en balkong om hon är för bångstyrig.

Pojkar drabbas också av detta, de tvingas redan från unga år in i kontrollapparaten. Det kan inte vara lätt att sitta där vid matbordet och veta att syrrans sista lektion var inställd idag och då gick hon och fikade med några kompisar, killar också.

När han rapporterar det till pappa blir det hemskt för henne, men han måste. Och om han själv på riktigt blev förälskad i fel tjej, eller – gud förbjude – i en annan pojke?

Då vore det kört även för honom.

En enkätundersökning visade häromåret att över 80 procent av de unga i Stockholms utanförskapsområden uppgav att de lever så här. Det är inte rasism att hävda att de har precis samma rätt till frihet som vi ser som självklar för alla andra barn.

Tvärtom.

För vad är rasism? Det är tron att vissa är mindre värda än andra.

Det vill säga exakt det som det svenska samhället ger uttryck för när den sviker vissa kvinnor och barn av rädsla för att stöta sig med deras förtryckare.