Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LISA MAGNUSSON: Systemkollapsen beror på politikerna själva

Sverige klarar inte fler flyktingar, vi står inför en systemkollaps. Det budskapet har trummats in från både höger och vänster på sistone. Uppgiften tycks härstamma från en rapport som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap lade fram i mitten av november, och som i sin tur byggde på Migrationsverkets larm om att vi inte ens kan ge de nyanlända tak över huvudet längre.

Det är sant att det inte finns tillräckligt med boendeplatser. Men lika sant är att det inte beror på att resurserna faktiskt är uttömda, utan på att politiska beslut och snåriga byråkratiska regelverk försvårar de lösningar som finns. I Ludvika står till exempel en hel folkhögskola tom, men de lokala Socialdemokraterna säger nej till att öppna ett asylboende.

Även Svenska kyrkan har gjort rum för flyktingar runtom i landet. I Uppsala handlar det om över tusen platser i lokaler som alla är lämpliga som bostäder, men där det mesta står tomt på grund av teknikaliteter i plan- och bygglagen. Enligt regeringens egen uppskattning går tre fjärdedelar av alla platser bort av just det skälet. Och de offentliganställda knäar under tyngden av att försöka hjälpa människor rätt, hitta lösningar, skaka fram sängar.

Sveriges kommuner och landsting tog nyligen fram en lista över de mest akuta behoven av regeländringar. Inte minst borde bestämmelserna för tillfälliga bostäder lättas, förutom vad gäller hållfastheten och brandsäkerheten. Av 55 förslag har dock bara tre genomförts. Förra veckan beslöt regeringen att även undanta reglerna för hiss, sopsortering och energianvändning.

Det är för lite, och för långsamt. Ur sprickan har oseriösa aktörer redan kravlat fram och mjölkar staten på åtskilliga söta skattekronor. På flyktingboendet Trängslet i Älvdalen snodde till exempel matleverantören Fazer åt sig 572 kronor per person och dygn, trots att summan borde ligga på drygt 100. Inte förrän Dalarnas Tidningar uppmärksammade saken avslutades avtalet.

I Expressen framkom även nyligen att Mölndals kommun gett företaget Building Bridges 105 000 kronor i månaden för att hitta ett bra familjehem åt en svårt cancersjuk pojke som sedan hittades uttorkad, medvetslös och ensam. "Missförhållandet höll på att kosta pojken livet", skrev kommunen i sin Lex Sarah-anmälan. Building Bridges mår dock miljonvinstbra och anlitas än.

Och så är det ju det här med de gode männen. Samhällets utsatta, såsom ensamkommande flyktingbarn, borde givetvis få professionell hjälp från en formell instans. Istället tilldelas de en god man, det vill säga en lekman vilken som helst, som sedan får makt över deras personliga, ekonomiska och rättsliga angelägenheter. En del gode män är underbara; andra inte.

Det är det som är problemet. Systemet är godtyckligt, och därmed rättosäkert; sakkunniga har påpekat detta i åratal. Förra veckan avslöjades i media att folk på vissa håll nu till och med gjort heltidsbusiness av uppdraget – som paret i Lindome som tjänar 98 750 kronor i månaden på 46 flyktingbarn. Det säger sig självt att de inte hinner ta hand om dem alla som de borde.

Inte görs saken bättre av att vi är så illa rustade för det som faller utanför ramarna för det normala. 2009 lades Krisberedskapsmyndigheten, Statens räddningsverk och Styrelsen för psykologiskt försvar ned. Kapaciteten för dessa tre myndigheter var för stor och kostnaderna för höga, enligt statens offentliga utredning. Istället inrättades Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

På pappret blev det mycket billigare; 29 miljoner sparades in bara på lokalkostnader, och organisationen bantades med 400 tjänster. Men så värst effektiv är inte den nya myndigheten. I den egna analysen har man konstaterat att vägen "från insats till konkret effekt är lång". Ledning och organisationsförmåga saknas, liksom kunskap; med andra ord allt som myndigheten skulle bidra med.

Frågan är hur de anställda där ska mäkta med det kaos som kommer att uppstå efter att regeringen nu helt grundlagsvidrigt hastat fram ett krav på att personalen på färjor, tåg och bussar ska id-kontrollera alla passagerare för att se till att ingen som flyr undan kriget tar sig in i landet. Detta kommer givetvis leda till stora trafikfördröjningar, och SJ har redan beslutat att ställa in alla tåg mellan Sverige och Danmark. Hur de andra tranportörerna ska göra är ännu oklart.

Samhällsapparaten är en jätte med förbundna ögon och långsamt malande käkar, och det ska vi vara tacksamma över. Dess inneboende blindhet och tröghet är en garanti för rättvisa och likabehandling, för demokrati. Dessutom har den väl blivit en smula sömnig av alla hundra år av fred, krisknappen är lite rostig.

Men när politikerna först bakbinder den där jätten till händer och fötter, och sedan dramatiskt ropar: "Ser ni? Den kollapsar! Nu kan vi inte ta emot fler flyktingar!" så verkar det onekligen antingen som dumhet i sin absolut renaste form, eller som om det finns en riktigt ful tanke bakom; det slags tanke som ingen som alldeles nyss stått och hållit brandtal om mänskliga rättigheter skulle vilja ta i sin mun.