Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LISA MAGNUSSON: Polisens jobb är att utreda brott, inte att pressa fram bekännelser

Annons

Bränderna var anlagda, det stod klart redan från början. Det var förråd och soprum runtom i Falun, och det verkade först inte så allvarligt. Det kunde ju röra sig om pojkstreck. Men sedan eskalerade det. Husvagnar eldhärjades, och byggarbetsplatser. En hel affärslänga stod i lågor. Och till sist den centralt belägna depån med sina enorma cisterner fyllda av olja och diesel.

En modig brandman lyckades åla sig fram genom röken och slå av reglaget innan cisternerna antändes, men om det inte vore för honom så hade förödelsen verkligen blivit fullständig. Polisen var tvungen att genast få slut på bränderna. För allmänhetens säkerhet.

Insatsen under det som i efterhand kom att kallas Mordbränderna i Falun 1975-1976 är den största i Dalarnas historia. Poliser från hela länet hjälptes åt att patrullera gator, knacka dörr, följa upp tips.

Redan innan branden i oljedepån hade man hunnit häkta några lokala barn och ungdomar, och sedan nystade man sig vidare. Till slut dömdes en kille och tjej i tonåren för dåden, båda till rättspsykiatrisk vård. De frikända blev omhändertagna av sociala myndigheter och hamnade på barnhem.

Låter detta som en historia med ett så lyckligt slut som en tragedi någonsin kan få? Det var det inte.

För den tjej som ansågs vara hjärnan bakom mordbränderna och som sedan hamnade på Säter; hon satt häktad i ett halvår. Under den tiden hann hon erkänna allt. Men hon erkände hela tiden fel. Fel tider, fel platser.

Under en av de bränder som hon tog på sig var bilen hon skulle ha kört till platsen kvaddad efter en svår olycka, och hon själv skadad och sängliggande. Och hon tillförde aldrig utredningen några nya uppgifter, inget som polisen inte redan visste.

Saul Kassin är amerikansk professor i psykologi och specialiserad på falska erkännanden. I dokumentären Varför erkände dom? talar han om att sådana alltid är en flerstegsraket.

Den anklagade isoleras tills hen mjuknar. Sedan konfronteras hen på ett sätt som inte lämnar något utrymme för annat än en bekännelse – "Vi vet att det var du, det är ingen idé att du ljuger" – och matas med behövlig information; tillåts tro att bara hen erkänner kommer hen få gå hem.

Detta är en mycket bra metod för att få en skyldig att bryta ihop och erkänna. Problemet är att det också är en mycket bra metod för att få en oskyldig att bryta ihop och erkänna.

Bara att beröva någon kontakt med omvärlden är i sig att betrakta som tortyr. Ingen enda demokrati har isolering på den officiella straffskalan. Samtidigt utövar motsägelsefullt nog de flesta demokratier denna grymhet mot människor som blott är misstänkta för brott.

Europarådet har i flera år kritiserat det faktum att var tredje person i Sverige sitter häktad i över två månader, läs: frihetsberövad utan att ha dömts. En rapport från FN:s tortyrkommitté i fjol klandrade oss vidare för att vi dessutom håller så många häktade i isolering, även ungdomar. Rapporten tar också upp de oroväckande många uppgifterna om polisiärt övervåld på vissa håll i landet. Detta antyder en godtycklighet som är rent förskräckande.

Personer med insyn i polisens arbete här i Dalarna pratar om att Borlänge och Falun präglas av fundamentalt olika poliskulturer. Den synen verkar delas av poliserna själva, det blev tydligt i fallet med Borlängepolisen som i somras åtalades för att ha misshandlat en berusad man i samband med ett omhändertagande.

Ärendet blev mycket omskrivet, inte minst för att polismannen dök upp beväpnad och i uniform till tingsrätten, och för att stämningen bland hans Borlängekolleger på åhörarbänken var sådan att domaren pratade om ett regelrätt "tryck mot vittnena".

Två Falupoliser och en polisaspirant vittnade i målet, och sade sig vara chockade över vad de hade sett polismannen göra mot den anhållne. Hans egna kolleger från Borlänge tyckte dock inte att det fanns något anmärkningsvärt med ingripandet. De retade sig på Falupoliserna. Någon fixade fram förundersökningen och lade ut den till allmän beskådan i polishusets fikarum.

I hovrätten tidigare i år pratade en av den åtalades kolleger om att han visste att det gick rykten om att somliga Borlängepoliser "tycker att det är roligt att spöa folk", men att problemet snarare är att vissa i Falun "inte kan hantera våldsamma situationer". Han sade att han hade "väldigt, väldigt lågt förtroende" för särskilt en av de vittnande Falupoliserna.

Polisen friades av hovrätten. Men rättegångarna blottade ett mycket allvarligt problem i polisväsendet. För inte bara är det viktigt att understryka att polisens jobb är att utreda brott, inte att pressa fram bekännelser. Lika viktigt är det att ordningsmakten är konsekvent. Hur man blir behandlad ska inte bero på vilken stad befinner sig i.

Bara 43 procent av svenskarna har gott förtroende för att polisen behandlar misstänkta rättvist, enligt Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning. Det är ett underbetyg. Men mycket tyder på att folk gör rätt i att tvivla.

För inte ens den främsta av rättsstater är bättre än reglerna och människorna som utgör den – allra minst en som vägrar ta itu med sina sprickor.

…

LÄS MER: Brottsmisstänkt polis bar vapen under rättegång

LÄS MER: Domaren om polisdomen: Väldigt tryck på vittnena

LÄS MER: Polismannen som dömdes för misshandel i tingsrätten frias av hovrätten

LÄS MER: Brottsförebyggande rådets nationella trygghetsundersökning