Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lisa Magnusson: En sak kan alla göra för att underlätta för invandrarna

Annons

Utvandrarsviten är det kanske mest populära svenska verket någonsin. Det skrevs av Vilhelm Moberg och har både filmatiserats och satts upp som musikal och teater, nu senast på Dramaten.

Att generation efter generation fortsätter älska denna berättelse är inte konstigt. Den är mästerlig. Men däri ligger också problemet: Den påhittade historien är så bra att den ersatt den verkliga historien.

Majoriteten utvandrade först ett halvt sekel efter sagans Karl Oskar och Kristina. De var inte bönder som inte "tyade" den steniga jorden. De ville till storstaden.

De allra flesta – män som kvinnor – drog från hårt arbete morgon till kväll, sju dagar i veckan, och en lön som knappt gick att överleva på.

Resan till friheten var dyr, lång och livsfarlig. Många av dem som överlevde in i Den nya världen fick det svårt. De hade ingenting, kunde inte språket, och saken gjordes knappast bättre av att de var så många.

Svenskarna ansågs vara idioter. Tidningarna skrev att deras tungomål lät som ett enda tjatter. Luktade illa gjorde de också, som en blandning av "svett, salt, läder, rök och fisk". Och de förökade sig som råttor.

Men åren gick och invandrarna fann sig så småningom till rätta. Snart kom båtlaster med italienare och plötsligt var svenskarna okej, åtminstone jämfört med de där andra, nya.

Det är inte lätt för en människa att dras upp med rötterna, hur tröstlöst hennes liv än varit i födelselandet. Nutidens välmenande solskenshistorier i svenska medier – "Lärde sig svenska på en månad!", "Startade genast ett lukrativt storföretag!" – ligger långtifrån verkligheten.

För de flesta är det en långdragen kamp att göra det nya landet till sitt. Gå på Svenska för invandrare, försöka förstå kulturella koder, söka jobb; det är utmattande att ständigt behöva anstränga sig för allt. Att hela tiden veta att somliga inte ens vill att man ska vara här. Kanske även på ett sätt själv önska att man inte vore här.

Hur många drömmer inte om de saftiga apelsinerna i Syriens svalkande lundar och jasminernas nästan bedövande doft, på samma sätt som Kristina längtade efter sin barndoms astrakanäpplen? Men det enda som finns kvar är det bitterljuva, allt suddigare minnet.

Det blir bättre med tiden. Så var det för svenskarna i Amerika. Och så var det för de finska barn som skickades till Sverige under vinterkriget och sedan blev kvar. För italienarna, grekerna, jugoslaverna och turkarna som kom hit som arbetskraftsinvandrare på 50- och 60-talen. För Balkanflyktingarna på 90-talet.

Alltfler bryter upp från sina hemländer idag, ännu fler kommer att göra det i framtiden. Slummen i Minneapolis, där svenskarna en gång bodde, är just nu somaliska kvarter. Så rullar historiens hjul.

Man kan inte hindra folk från att vara rädda, fördomsfulla, rent hatiska mot nyanlända. Men man kan göra allt i sin makt för att få dem som för tillfället kallas för invandrare att känna sig välkomna, ja nästan som hemma.