Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lisa Magnusson: Det finns en viktig sak som Pokémon Go inte klarar

Annons

Jag har börjat gå på promenad om kvällarna, och jag känner mig inte längre som ett villebråd, sådär som man annars gör när man är kvinna och ute sent. Tvärtom: Det är jag som är jägaren, och jag letar aktivt efter monster. Tre kvarter bort flaxar en gigantisk huggtandad fladdermus i lyktstolpens sken. Jag fångar den, och går vidare.

Pokémon Go är inte det första mobilspel som utspelar sig i augmented reality, en förhöjd verklighet, men det är det första som blivit riktigt stort. Allting förändras i spelet: Jag har långt mörkt hår nu, och det hoppar runt fantasivarelser i mitt kök. Kiosken jag brukar gå förbi har blivit ett gym för sagodjuren, och drivs av en kvinna i delfinmönstrad slängkappa.

Det är en magisk värld, den påminner mycket om hur det var att vara barn. Pokémon Go lockar verkligen fram det som kallas för homo ludens, den lekande människan. Begreppet myntades 1938, året innan andra världskriget bröt ut, av den holländske historikern Johan Huizinga. Han greps av de tyska nazisterna för sina idéers skull, och dog i deras fångenskap.

Det finns anledning att minnas honom idag. För "den lekande människan" är ju den nyfikna människan, motsatsen till så mycket av det som orsakar 2010-talets nöd. En nyfiken människa är öppen inför omvärlden, tar till sig andras perspektiv, anstränger sig för att se helheten. Hon tillåter inte sig själv att bara umgås med folk som är som hon; hon vägrar gräva ned sig i tankemässiga skyttegravar.

Att vårda den mottagligheten är viktigare än någonsin nu när Facebooks algoritmer fjäskigt serverar oss det vi helst vill se; när nyheter ofta kommer från "alternativa" sajter med en enda agenda; när traditionell journalistik håller på att dö ut därför att ingen längre vill betala för den.

Läsforskaren Lars Melin hävdade nyligen i DN att det är "faktalitteratur som är nyckeln till framgång" för den krisande skolan, och i Expressen menar journalisten Johan Anderberg att den nya teknologin tyvärr håller på att döda läsandet: "hjärnan påverkas av att ständigt ha tillgång till internet i fickan". Jag håller inte med.

För det viktiga är inte att lära sig saker utantill, utan att lära sig känna igen fakta. Och den nya tekniken är i sig inte ett problem, tvärtom har den fått oss att läsa mer än någonsin förr. Problemet är att texterna numera är korta, förenklade, och dessutom filtrerade genom våra åsiktsfränder. Den som inte tränar förmågan till nyanser och djup kan snart inte heller analysera det hen läser.

Men jag har en dröm. I den drömmen upprättar Svenska Akademien en litterär kanon. Romanerna delas ut i pocket till alla skolelever, och befrias från moms ute i bokhandlarna. SVT anordnar läsecirklar. Spelutvecklare skapar en app där man går på jakt efter kapitel som spritts i omgivningen helt gratis.

Jag drömmer om detta för att det finns saker texter kan som mobilspel inte klarar, hur fantastiska de än är. För skönlitteraturens förhöjda verklighet kan inte bara förmedla ord genom tid och rum, utan också lära oss mer om vad det är att vara människa.

Jag kan inte tänka mig något som bättre rustar barn inför livet.