Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lisa förlorade sin 16-åriga dotter

Annons

Hennes mamma Lisa Olveby känner inte att Jessicas problem blev tagna på allvar trots att de sökte hjälp. Och nu kämpar hon för förändringar, och för att stötta föräldrar som råkat ut för samma sak.

På våren 2005 rymde Jessica Olveby hemifrån. Hon hade lämnat ett avskedsbrev och tagit sig till Borlänge tillsammans med en kompis. Deras avsikt var att ställa sig framför tåget. Men i sista stund ångrade sig flickorna och kom tillbaka hem.

Händelsen gjorde Jessicas mamma djupt oroad och de sökte hjälp hos BUP (Barn och Ungdomspsykiatrin) i Avesta. Där gick Jessica på regelbundna kuratorsamtal under ett år.

Men trots det upplever inte Lisa att dottern fick den hjälp hon behövde. På hösten 2006 besökte de BUP igen för att Jessica drabbades av ätstörningar. Hon mådde allt sämre och hon hade det svårt i skolan.

- Jessica hade stora krav på sig själv och mådde psykiskt dåligt. Till en början hade vi svårt att prata om hur hon hade det. Men efter att jag frågade rakt ut gick det lättare, och vi fick en mycket bättre relation. Men jag vågade aldrig kräva för mycket eller bli arg på henne, av rädsla för att något skulle hända. Det är jag glad över idag. Vi skiljdes inte som ovänner.

Under våren och sommaren 2007 mådde Jessica allt sämre. Hon kände sig sviken av sin familj och talade om en ledsen känsla i kroppen. Hon rispade sig i armarna och drog vid ett tillfälle åt ett snöre runt halsen, för att skada sig själv. Kuratorerna som hon gick till bedömde att hon låg i riskzonen för en negativ utveckling, men att hon inte var självmordsbelägen. Enligt Lisa borde en läkare ha kallats in för att träffa Jessica.

- Enligt ett test hon fick göra hade hon en mild depression, men fick ändå inte träffa en läkare. Jag var orolig, men litade på att BUP kan sin sak bättre än jag. Det ångrar jag nu.

De sista månaderna blev Jessica tystare och mer tillbakadragen. Hennes blick verkade tom, hon var blek och hade börjat tappa håret.

Och så kom dagen då hon inte orkade längre. Det var den 6 oktober 2007 och Jessica var 16 år. Tåget kom som vanligt rusande genom Krylbo klockan 15.15, och genom att ställa sig i vägen för det tog Jessica sitt liv.

Hon lämnade sin familj och sina vänner i fruktansvärd sorg. Redan samma kväll samlades många ungdomar på stadens torg och tände ljus till Jessicas minne.

En kort tid efter Jessicas död anmälde Lisa två kuratorer för felaktig behandling. Socialstyrelsen tilldelade dem en varsin erinran som de senare överklagade. Och för ungefär tre veckor sedan kom beslutet om att överklagan bifallits och denna erinran upphävts.

- Det gör mig rent utsagt förbannad, säger Lisa. Jag tänker fortsätta att överklaga så långt det är möjligt. Jag vill att det kommer fram vilka brister det finns inom psykvården, så att man kan få till förbättringar. Sådant här ska inte få hända.

Varje dag går tåget förbi, inte långt ifrån familjen Olvebys hem. Och det påminner Lisa om det förfärliga som hänt.

- Jag tröstar mig med att det i alla fall inte kan ha varit en impulsgrej. Hon skulle ha hunnit ångra sig tusen gånger på de tjugo minuterna det tar att gå dit. Och hon passerade sin bästa väns hus på vägen. Hon måste verkligen ha bestämt sig.

- Man kan se vårt hus från platsen där det hände, fortsätter hon. Jag tror att hon kände sig trygg i närheten av sitt hem och att det också var det sista hon såg.

Jessicas vänner har gjort mycket för att hedra hennes minne och för att stötta varandra. Bland annat skrevs en hyllningssång till henne som finns på internet.

- Sången ligger ute på Myspace och har spelats över tusen gånger, berättar Lisa. Det känns så bra att människor engagerar sig och visar ett sådant stöd.

Lisa tror att ungdomar idag lever i ett mycket hårdare klimat än när hon själv var ung, och att vuxna har svårt att förstå det. Kraven på att klara skolan och de hårda idealen om hur man ska se ut och vara.

- Vi vuxna måste ta ungdomarna mer på allvar, och uppmärksamma deras problem.

Lisa är nu delaktig i starten av en FEBE-grupp i Avesta. FEBE är ett nätverk för föräldrar som har mist barn. Där kan de träffas och prata, och där kan de också arbeta tillsammans för att förhindra att fler liknande saker inträffar.

- Jag kan aldrig få Jessica tillbaka, men jag kan se till att andra får slippa det som hon gick igenom. Kan jag hjälpa en enda så är jag nöjd. Då har inte min dotters död varit förgäves.