Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Linda Solum: Att det är olagligt att trakassera räcker inte – det måste vara pinsamt också

 
Hot och ofredanden i handeln i Hedemora
Visa alla artiklar

En av våra reportrar anmälde sig till ett frukostmöte för företagare, men fick svar att det var bäst att vi inte närvarade.

Det som skulle diskuteras var de butiksanställdas vardag och situationer där hot, våld och kränkningar förekommer.

Om vi, tidningen på orten, var med skulle det hämma de personer som faktiskt ville berätta.

Det var för känsligt.

Senare bjöds vi in till presskonferens.

Då berättade företrädare för branschen om hur kvinnor, framförallt i handeln i Hedemora, faktiskt har det på jobbet.

De kallas för hora.

Får höra att de är föremål för mäns fantasier. Och får påpekanden om hur deras kroppar ser ut.

Det är vardag på jobbet för många – i Hedemora 2020.

Att följa samhällsutvecklingen och spegla den vardag som innevånarna i vårt upptagningsområde har – det är en viktig del av vårt uppdrag som lokaltidning.

Om det här ville och behövde vi veta mer.

De senaste dagarna har vi sökt och pratat med flera kvinnliga anställda i handeln i Hedemora.

De bekräftar vad som sagts, men de flesta vill inte prata om det offentligt.

Inte för att de skäms, de vågar inte.

I dag, i morgon och nästa vecka och månader, år framåt ska de stå framför samma kunder igen.

De ska serva männen som kallar dem för horor.

Jag kan, tyvärr, relatera till det.

Jag har också jobbat i servicebranschen. För 20 år sedan. I trånga gångar på tågen till Stockholm. Tidiga mornar, sena kvällar. Händer som daskar, flinande munnar och "lilla gumman, vad du tar i" – de få gånger jag vågade säga ifrån.

Sen teg man och stod ut – man skulle ju möta dem igen.

I artikeln som vår reporter Kenneth Westerlund skriver i dag är branschorganisationen inne på det – arbetsgivarens ansvar.

Det behöver vi prata lite mer om.

Det är inte bara stort och reglerat i lag. Jag vill påstå att det för de utsatta kvinnorna är avgörande att arbetsgivaren agerar.

Markerar. Anmäler. Det är inte okej med blickar, anspelningar, tafsande och okvädningsord. Så ska ingen behöva ha det på jobbet.

Vi, alltså du och jag, har också ett ansvar.

När vi blir vittnen till sådana situationer måste vi markera, säga nej. Tydligt visa att beteendet inte accepteras, inte skrattas bort och inte är okej.

Visa civilkurage!

Så kan vi bidra till förändring – det är vår gemensamma skyldighet.

Det ska vara rejält pinsamt och obekvämt för den som trakasserar.

Kan vi vara överens om det?