Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Liberalism på väg gå vilse

Annons

Socialdemokraterna har varit för dåliga på att ställa krav på dem som får ersättning från olika trygghetssystem, konstaterade Stefan Löfven i en artikel strax efter att han tillträtt som socialdemokraternas partiledare.

Tydligare än så kan nog inte en avgörande förändring i svensk politik bli. Kravställandet, riktat mot de i samhället som har det sämst ställt, har blivit utgångspunkten för det politiska samtalet.

Oavsett om det handlar om a-kassa, sjukförsäkring eller socialbidrag finns det alltid någon politiker som är beredd att tala om hårdare krav, och andra följer precis som Löfven efter.

Det är trots allt inte så länge sedan det såg annorlunda ut. I början av 1990-talet kunde moderater, åtminstone i smyg, gnälla över att deras förslag i offentligheten alltid bedömdes utifrån hur de skulle påverka ensamstående föräldrar.

Svensk politik låg i sina utgångspunkter i själva verket nära den idé som filosofen John Rawls formulerat om att ojämlikheter i ett samhälle måste bedömas utifrån deras effekt på de sämst ställda. Om man ska försöka förstå utvecklingen är det lätt att peka på genomslaget för förslaget om språktest och debatten om sjukförsäkringen.

I spåren av globalisering, ett allt större omvandlingstryck i ekonomin och socialförsäkringar som inte längre klarar att leverera trygghet har en ny osäkerhet skapats. När medelklassen inte längre kan ta sin sociala position för given, utan ständigt måste kämpa för att hålla sig anställningsbar krävs en ny form av trygghet, en ny fast punkt i tillvaron.

Tanken på att det finns de som inte är som vi – de som är lata, de som inte äter hälsosamt och inte tränar för att alltid vara fräscha, spontana och flexibla – blir något att klamra sig fast i när allt annat är oöverskådligt. Vi, i medelklassen, är åtminstone inte som de där – de som inte bidrar till samhället, utan lever på socialbidrag och fuskar med sjukförsäkringen. Ur det föds kravpolitikens attraktionskraft.

Kravretoriken fräter sönder samhället. Ju självklarare den blir som utgångspunkt i det politiska samtalet, desto svårare blir det att se de som inte delar våra egna socioekonomiska förutsättningar som jämlikar. I stället för att vara en del av samhällsgemenskapen förvandlas sjuka, arbetslösa och fattiga till hot mot densamma.

Att svensk liberalism omfamnat kravretoriken har i grunden förvandlat dess politiska projekt. Från att ha handlat om alla människors möjligheter, oavsett förutsättningar, håller liberalismen på att bli ett projekt som handlar om frihet för dem som haft turen på sin sida.

Det måste få ett slut.