Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lever som vanligt trots förlamning

Det är som en filmscen alltihop.
Den febrige 15-åringen Lars Andersson går i sömnen. Han kliver upp på en tv-apparat vars ben viker sig.
Lars Andersson faller handlöst rätt igenom fönsterrutan. Han landar på ett biltak och ska aldrig mer kunna gå igen.
Men trots förlamning från bröstvårtorna och neråt lever han ett lika vanligt liv som de flesta.

Annons

Lars Andersson har kommit till Sankt Paulusgården i Hedemora för att berätta om hur det är att leva med en ryggmärgsskada. Och om hur livet förändras, både för den drabbade och för de närstående.

Han fick en fraktur på fjärde bröstkotan och förstörde ryggmärgen även i den tredje. Vore det ännu högre upp skulle han inte kunna andas själv.

Skadan innebär att funktionen under tredje bröstkotan saknas. Han kan till exempel inte svettas utan får i stället feber om det blir varmt ute.

Lars Andersson skadade sig 1985.

– Numera tillför man olika former av dopaminer som gör att ryggmärgen ibland kan hitta ett sätt att växa ihop, men nackdelen är att även smärtnerver växer ihop, säger han.

Den drabbade kan alltså få väldigt ont.

Men till skillnad från 1980-talet tycker inte Lars Andersson att så kallat spinalskadade får all den vård som krävs i dag. Den är mycket kostsam och numera finns ett utvecklat system med personliga assistenter.

– Men jag tycker inte att en med en sådan skada som jag har ska ha någon assistans, målet är att bli så självständig som skadan tillåter, säger han.

Människan är lat av naturen. Har man assistenter räcker ofta inte viljan till att förbättra sig själv på egen hand.

Lars Andersson säger att han knappast skulle gått på krogen som 18-åring och träffat tjejer, om han hade haft en assistent med sig. I dag har han fru och barn och bor i villa, som dessutom inte är handikappanpassad fullt ut. Personlig assistans är i längden dyrare för samhället än att ge den all rehabilitering som krävs för en självständig tillvaro, bedömer han.

Den första tiden efter en så kallad spinalskada är omvälvande. Lars Andersson beskriver känslan som att vara en klick smör i en stekpanna. Det är som om överkroppen flyter omkring på underkroppen. Och hur ska man till exempel våga stoppa foten i en sko när man inte känner om tårna kanske viker sig. Det är oerhört viktigt att hålla blodcirkulationen igång. I annat fall kan det i värsta fall sluta med amputering. Även orörliga ben ger så mycket stöd att de är en förutsättning för att kunna sitta i rullstol, förklarar Lars Andersson.

Det behövs förstås särskilda redskap för att klara vardagen.

– Vi är lyckligt lottade i Dalarna som får bra hjälpmedel från landstinget, även den allra dyraste rullstolen, så är det inte överallt.

Men det går inte att få bidrag för allt. Den fyrhjuling som Lars Andersson använder bland annat för att skotta snö, har han fått bekosta själv.

– Bilen är ett oerhört viktigt hjälpmedel och jag bor ju i den stad där man är bäst på att anpassa bilar, det finns två firmor som gör det här, säger Lars Andersson som är Hedemorabo.

Däremot är Sverige inget föregångsland när det kommer till handikappanpassning. I USA finns till exempel en lag som förbjuder diskriminering av rullstolsburna. En restaurang som inte kan ta in en rullstol genom huvudentrén kan bli stämd.

– Norge har precis antagit en sådan lag men i Sverige har man pratat om det i 20 år utan att något ha hänt.

Lars Andersson säger att Hedemora är en av de mest otillgängliga städerna. Men å andra sidan är det oerhört kostsamt att anpassa gamla fastigheter. Och själv tycker han att det skulle vara orimligt att stänga exempelvis hela Gamla Stan i Stockholm för näringsverksamhet och bara tillåta bostäder.

Lars Andersson anser att han lever högst vanligt liv. Han gillar att resa och med flyg går det oftast utmärkt. SJ är däremot inte lika pålitliga.

Familjen brukar åka på husvagnssemester, ofta ut i skogen för att fiska och en gång om året till Legoland.

– Eftersom sonen kräver det, förtydligar Lars Andersson.

Den som får en ryggmärgsskada tvingas leva med helt nya förutsättningar.

– Mycket förändras men det behöver inte vara så dramatiskt för det går att få ett förhållandevis normalt liv.