Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena Willemark - Blåferdi


En blå färd som rör sig mellan lyriken och svänget. Hon sjunger på ett av Europas minsta språk – älvdalskan, men Lena Willemark är folksångerskan med de stora uttrycken, som nu kan nå radiolyssnare över hela kontinenten.

Euroradio folk festival är ett nationsöverspännande projekt som sänds ut av Europeiska radiounionen, som annars brukar ge oss Eurovision Song Contest. Upplägget har vissa likheter med TV-spektaklet; varje land skickar ett bidrag. I år är Sverige värdnation. Men här är varken fråga om tävling eller schlager. Det är folkmusik som gäller.

Festivalscenerna finns i Rättvik. Denna lördagkväll är det Lena Willemarks tur att inta Wasa bio med ett specialskrivet verk: Blåferdi, på svenska Den blå färden. Verket är skrivet på älvdalska, dialekten som är ett eget språk. Willemark konstaterar i en intervju att svenskar inte förstår när det är på älvdalsmål. Så blir det också när man spelar utomlands och sjunger på svenska.

Den svenska majoriteten får alltså lyssna på samma sätt som övriga Europa: utan att förstå orden. Det gör man gärna, för älvdalskan har en särskild musikalitet.

Den är också en del i det som utgör mystiken kring Lena Willemark, det där som riskerar att bli klyschigt. Det märks när konfrencieren presenterar henne som naturkraft, ett epitet som gärna tillskrivs både kvinnor och folkmusiker. Men det kan ju inte Willemark hjälpa, och när bandet drar igång är det bara att släppa garden. Scennärvaron är total.

Willemark är en sångerska och kompositör som sökt nya uttryck ända sen hon dök upp i slutet av 80-talet. Hon har pysslat med både jazz och med konstmusik. Blåferdi går i folkton med bär spår av det senare.

Blåferdi handlar om jagets resa, vilket är ett passande tema för Willemark. Hon som är så stark i sitt eget uttryck, men samtidigt så känslig för sina medmusikanter. Hon sjunger omväxlande mjukt och med tryck, ofta i de mörkare registren. Hon ornamenterar friskt – folkmusikens motsvarighet till att waila – och tänjer ut tonerna, det som kallas frirytm. Willemark har så mycket känsla att man måste vara på humör att ta in alltihop. Bäst funkar det live.

Willemarks sång står i centrum för verket, men ofta får musikerna ta över och den blå färden hamnar i polska och sväng, en välkommen omväxling från jagets trevande färd. Vi får solon på cello – Leo Sander, fiol – Mia Marin, och diverse rytmiska instrument som bemästras av Tina Quarty.

Blåferdi tas emot med stående ovationer av publiken på Wasa bio. Den som inte var där eller vid radioapparaten kan lyssna i efterhand på P2:s hemsida.