Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena Lönnqvist: Hur ska integrationen bli mer "effektiv" om vi som är födda i Sverige inte bjuder på svenskan?

Svenskarna är ganska blyga, va? De pratar inte mycket. Det är tyst på bussen om det bara är svenskar när man stiger på.

Jag har hört frågan förr. Den här gången kom den från några unga eritreaner och ett medelålders par från Syrien vid kaffebordet på språkcaféet. Deras observationer har gjorts av många nyanlända, som inget hellre vill än prata med Avestabor, men som har svårt att få kontakt. Jag svarar ja på deras fråga.

Många svenskar, även här i Dalarna, drar sig för att börja prata med obekanta utan anledning. Jag tror inte det beror på illvilja för den som sitter bredvid oss på bussen. Kanske man till och med är lite nyfiken på den där mörkhyade mamman som klarar av att resa med fyra småbarn. Eller den där svartlockiga killen som bär på en hel kasse med stora bifftomater, vilket tyder på en stor familj.

Det är kanske inte ointresse som gör att vi sitter tysta. Många svenskar är helt enkelt uppfostrade att inte störa i onödan, att inte lägga sig i andras liv och att inte ta risken att göra bort sig.

Integrationen måste gå snabbare och få bättre ”kvalitet”, sägs det ofta i politiska debatter. Politikerna övertrumfar varandra i kritiken. De pratar om integration som om det var ett livsmedel eller ett fortskaffningsmedel som kunde förbättras. Ja, det gäller några få procent av det som är integration, som språkundervisning och arbetsmarknadsstöd, men det gäller inte den viktigaste delen av integrationen, mötet mellan människor.

Det är bara genom att prata svenska med svenskar som man verkligen lär sig att fungera i samhället och det fantastiska är att här finns det mycket goda chanser att både svenskar och invandrare berikas.

Vår bästa integration står barnen för. Barn av alla kulörer träffas i förskola och skola. Ett tips till svenska familjer är att när barnen bjuder in nyanlända barn även bjuda föräldrarna.

För en familj jag känner, tog det fem år i Sverige innan familjen för första gången kom in i ett svenskt hem. För många ”nyanlända” kan det ta ännu längre tid innan de över huvud taget lyckas föra ett privat samtal med en infödd.

Så behöver det inte vara om fler tar kontakt, genom barnen, i butiken, på bussen eller på ett språkcafé.

Det som då kan ske är att spännande livsberättelser delas vid fikabordet, där både skratt och tårar kan få plats. Många gånger behöver någon få kunskap om enkla livsregler för det svenska vardagslivet och den som kan ställa upp med den informationen gör en insats utan att det kostar mer än mänsklig kontakt och vänlighet.

Chansen finns också till inblick i en annan kultur. Exempelvis att bli bjuden på kaffe i ett eritreanskt hem är en avstressande erfarenhet. Man ska helst avsätta ett par timmar för fikastunden, eftersom det börjar med att kaffebönorna rostas på plats, mals fint och sedan blandas med kryddor för att kokas enligt en särskild ordning. Allt för att få den rätta aromen, men också för att få dela gemenskapen en längre stund än man gör med snabbkaffe.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Lena Lönnqvist