Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Lena Lönnqvist: ”Det var bättre förr” är en vanlig lögn i nostalgins skimmer

 
Avesta stad firar 100 år
Visa alla artiklar

Avesta fyller 100 år och det är värt att fira med minnen och nostalgi. Även vi som är uppväxta i By, Folkärna eller Grytnäs firar helhjärtat, eftersom vi blev avestabor för ett halvt sekel sedan (1967), då fyra kommuner gick samman i Avesta kommun.

”Det var bättre förr” är en vanlig lögn i nostalgins skimmer. Minnen från barndom och ungdom blir ljusare ju äldre man blir. Det var alltid snö i backarna när vi var barn och badväder varenda dag på sommarlovet.

Av nostalgiska skäl blir jag ändå sorgsen när jag följer Swedbanks skandalhistoria i media i dag, med lögner, girighet och vänskapskorruption (eller vad man ska kalla det när den som brutit mot lagen får 21 miljoner kronor i fickan för att lämna jobbet).

Swedbank, som hette Folkare Sparbank när jag var barn, stod nämligen för ärligheten själv och var långt från storfinansen. Åtminstone i Avesta.

Man fick tidningen "Lyckoslanten" då och då, där Sparbanken lärde ut att Slösa var en dålig flicka som köpte kola och läppstift, medan Spara med sina blonda flätor minsann åt frukt och sparade sina pengar i en spargris. En sensmoral så lätt genomskådad att det kunde man bjuda på. Även som barn.

Skogsbo fick ett ordentligt lyft i mitten på 1950-talet, då det tjusiga och stadsliknande Posthuset på Skogsbovägen byggdes, det gula tegelhuset intill pizzerian som brann ner (före detta Strömvalls sportaffär).

Här fick posten fina lokaler och en bosättningsaffär flyttade in, där man kunde köpa prydnadssaker till julklappar. Ett konditori med härliga wienerbröd öppnades och det etablerades ett kontor för Folkare Sparbank.

Ett tecken på att det då var en folkligt inriktad bank är att min pappa (som inte alls var bankman utan elektriker med frivilliguppdrag i bankens styrelse) ofta ombads komma till banken på morgonen för att hjälpa till vid öppning av penningboxen, där affärsidkare hade lämnat in dagskassan. Det fanns bara en enda tjänsteman på morgonen och man måste vara två för att öppna boxen.

Skogsbo var inte stort och de som jobbade på banken kände igen många kunder, vilket gjorde att det där med legitimation inte var så viktigt. Man fick en sparbanksbok, där alla insättningar och uttag noterades och det behövdes inga dosor eller bank-id för att kolla sina besparingar. Som sagt, nostalgi bygger på att det var bättre förr. I dag skulle vi knappast nöja oss med en sparbanksbok.

Banklokalerna flyttades senare till Skogsbos nästa storslagna förnyelse, då lekparken framför Baptistkapellet (numera pizzeria) blev Skogsbos köpcentrum i rött tegel. Tyvärr i dag inte 100 procent utnyttjat, eftersom många flyttat, liksom sparbanken, som blev en del av banken i Avesta galleria.

Kan man göra reflektionen att vi i dag lever bekvämare och mer effektivt med våra bankaffärer, men samtidigt har vi tappat den personliga kontakten och uppenbart helt tappat kontrollen på vad våra stora banker har för sig.

Det var ändå väldigt tryggt att gå till banken i Posthuset i Skogsbo med sin sparbanksbok. Ordet penningtvätt var då inte ens uppfunnet.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Lena Lönnqvist