Annons
Vidare till dt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Leksand öppnar sin egen skattkammare

Gå och se, skriver Jens Runnberg om sommarens utställning med allmogeföremål i Leksands kulturhus.

Jones Mats Persson (1844-1915) från Lisselby besökte Skansen och Nordiska museet i Stockholm 1897. Han kom hem som en förändrad bonde till byn. Inte bara omfattades han av de nya bevarandeidéerna, för sådant där som de andra i byn tyckte var rämmil, han tyckte dessutom att folkkonsten borde visas i den bygd där den hörde hemma.

Han flyttade en liten stuga till byns utkant och öppnade två år senare Leksands Etnografiska museum där han visade föremål som han lyckats rädda kvar. För mycket tidigt åkte uppköpare och antikvitetshandlare runt i byarna och tillskansade sig tenn-, koppar- och silversaker, dalmålningar, -skåp och -klockor.

Jones Mats motarbetades konsekvent. Det finns berättelser om hur andra bönder bjöd över på auktioner på pin kiv - Jones Mats skulle minsann inte lyckas med sin livsmission. Det kunde hända att andra bönder hellre eldade upp föremål än sålde dem till Jones Mats.

När han började sälja av skog och åker för att få loss mer pengar sågs det som det slutliga beviset för att han inte var tillräknelig och flera sockenmän ville i det läget sätta Jones Mats under förmyndare. Han beskylldes offentligt för att skämma ut socknen.

Några sådana opinionsyttringar mötte aldrig adelsmannen Gustaf Ankarcrona. Han var ju ingen Leksandskarl i alla fall. Men i samlarambitioner var Jones Mats och Ankarcrona ganska lika. Det som skiljde var att Jones Mats höll strikt på att föremålen skulle komma från Leksand och att föremålens historia skulle dokumenteras.

Ankarcronas samling kunde också omfatta exempelvis norska föremål som kommit till bygden genom handel. Andelen utsökta föremål från Rättvik är påtaglig. Ankarcrona hade å andra sidan en utvecklad känsla för kvalitet och kunde välja ut de mest konstfulla representanterna för föremålstyperna.

Varför berättar jag det här? Jo, för Jones Mats fick upprättelse redan i sin levnad. De styrande kom själva att omfattas av insikten att bygdens allmogeföremål måste räddas. Ankarcrona tog ju kungen till Jones Mats märkliga samling när kungen var på besök! Samlingen övertogs av det allmänna. Ankarcronas saker ägs av en stiftelse, men finns i praktiken i Leksands kulturhus (efter alla inbrott på Holen).

Insjön, Siljansnäs och Djura har egna hembygdsföreningar som får offentligt stöd. För Leksands socken är allmogekulturen en kommunal kärnverksamhet sedan tidigt 1900-tal. Förståelsen för det är inte alltid så stor. Det knotas över den betydande del av kulturanslagen som "går till de där gamla sakerna".

Nu står de där i utställningen Det enkla, det funktionella, det sköna - folkkonst från Leksand. Gå dit och se varför det är välinvesterade pengar!

Hör berättelsen om när Leksands marknad fick stängas som en följd av det omfattande fylleriet, och när kyrkostämman förbjöd de stora och utsirade dryckeskannorna vid bröllopen - folk drack ur pipen och såg inte hur mycket de fick i sig.

Eller se brudhisstolen som finns bevarad i två exemplar, det andra på Nordiska museet. När brudskänklåtarna hade spelats spelades en brudhisslåt och de ogifta karlarna turades om att försöka kasta brudkronan av den nygifta genom att lyfta stolen med henne på.

Eller se dopkassen i textil och näver i vilken faddrarna bar spädbarnet till kyrkodopet, den nyförlösta modern var ju oren och fick inte gå i kyrkan. I dopstickorna är namnen ingraverade. Se friargåvorna - snidade vävlunor, mangelbräden och linfästen - symboliska gåvor inför det näringsfång inom textilframställning som var så centralt i Leksand.

Smörstaken har en pigg där det särdeles gula smöret kunde sättas upp när det skulle dukas fint. Vindflöjelns drakhuvud i svartsmide är inte gjort av prefabricerad tunnplåt. Smeden fick driva järnstycket till plåt själv.

Lokalhistorien flyttar in i föremålet, eller, som det står i utställningstexten: "föremålet är laddat med den kultur som frambragt det."

Och på något snirkligt vis går den där kulturen, de där rötterna, vidare till de samtida formgivare som samsas med allmogeföremålen i utställningen. Där finns Ulf Hanses, som med sin tendens att alltid skala av och förenkla, befinner sig vid pendelns motsatta svängningspunkt i förhållande till den allmogekultur som såg varje tom yta som en anmodan att krusa den.

Där finns trähantverkarna AnneLie Karlsson och Beth Moen, vars ilsket röda pall från Norea form och snickeri inte är så långt ifrån den där mjölkpallen med ett årtal från 1600-talet insnidat på ryggen.